Vi har massor med förberedelser att göra innan vi ger oss ut på vårt första fältuppdrag. Allt tar längre tid när vädret tjurar och chansen för skador på personal och utrustning ökar. Vi vidtar genast en del säkerhetsåtgärder när vi arbetar utomhus.
Att vi hade hållit våra tummar kvällen innan verkar faktiskt ha hjälpt, nu är det bra flygväder även på Wasa. Kl. 10:30 är vi i luften och flygningen till Wasa tar två timmar. Lidia är en pigg 75-åring som bullrar rejält och saknar tryckkabin. Landningen vid Wasa blir studsig, bakhjulet som saknar landningsskida gräver sig djupt ner i den lösa snön.
Troll bjuder på kanonväder, strålande sol, god sikt, helt vindstilla och termometern står på -7 grader. Vi packar ihop våra saker och ger oss iväg med bandvagn sju kilometrarna ut till flygstripan. Flygmaskinen som anländer heter Lidia, hon är en DC-3 byggd år 1942. Landningsställen är kompletterade med skidor för att kunna landa på snö.
Resan startade i Göteborg, Trondheim, Chicago, Glasgow och Birmingham. Vi samlades i Kapstaden, där vi planerat två dagar säkerhetsstopp. Detta för att få en chans att återhämta sig efter långa flygningar och även för att vi skall ha en chans att få tillbaka försvunnet bagage. Detta är en mycket klok strategi som behövdes, Neils väska försvann vid två tillfällen under hantering på flygplatser.
Efter ännu en period förutan koll på datum så har vi listat ut att det är den 9 januari idag. Och det är bra att veta för imorgon reser våra kollegor från Kapstaden. Precis som vi så flyger de först till Troll. För närvarande är det inte känt om de skall sova över där eller flyger vidare direkt. Det har varit lite oklarheter med flighten Kapstaden-Troll, eftersom det tidigare varit så varmt att de ville flytta flighten till nattetid för att landningsbanan som är av is skulle vara hård.
Stationen är numera i full gång och vi har kunnat börja fokusera framåt i två spår; det första är logistik och underhåll av stationen och det andra är att förbereda inför forskningen.
Nu har vi äntligen kommit i bås här på WASA efter en hektisk vecka med maratonkörningar, fastkörningar och snöskottande. Jag har försökt skicka meddelande på vår SHOUT, det vilket är en liten nödsändare som kombinerar GPS med satellitburen e-postfunktion. Vi hade kommit överens med kontoret hemma om att vi skulle skicka meddelanden, men tyvärr är den inte särskilt användarvänlig och ibland råkar man radera hela klabbet när man ska sända.
Om nu färden var tvådimensionell sist så förvandlades den i detta fall först till endimensionell och sen till dimensionslös. Den mulna himlen upplöste snart horisonten genom att anta samma vita färg som snötäcket. Sen slöt sig dimman fullständigt runt oss och det gick inte att se något alls. Alltså inte som på vintervägar bakom en långtradare så att man får ta ut avståndet. Nej den här körupplevelsen måste vara helt unik för Antarktis - att köra en hel dag bokstavligen i blindo, utan att se ens en meter framför motorhuven.
Brand är största mardrömmen på en polarstation och det är därför både lite beundrans- och anmärkningsvärt att tyskarna har som tradition att grilla på verkstadsplanet i källaren. Om man bara ställer bensindunkarna lite åt sidan och öppnar lastluckan så verkade alla vara eniga om att det är en rimlig lösning.
Gott nytt år! Ola, Stefan och jag körde till Neumayer igår för att hämta den andra omgången med last. Vi packade och firade nyårsafton idag och i morgon kör vi tillbaka till Wasa.
Ah, vi har listat ut vilken dag det är! Ett skämt tänker ni, men nej! Föreställ er själva, ingen radio, ingen tv, ingen tidning, inga veckodagar, inga möten och inte heller några lediga dagar, inte än i alla fall. Man tappar snabbt kollen.
Bärandet och kånkandet fortsätter. Vi förbereder bilarna för en andra vända till Neumayer för att hämta resten av vår last.
Nedfarten till Neumayers garage under stationen är en idealisk övningsplats för sprickräddningsövningar.
Vi hade bestämt att köra non stop. Det ledde snabbt in oss i ett töcken avbrutet enbart av förarbyten och frystorkad mat ur påse.
Detta är en ledig dag på Neumayer. Fast vi stod i hela dagen med att sortera och lasta det som skulle åka i första transporten.
Christmas Evening in Antarctica!
Inget fartyg idag, de jobbar fortfarande på att försöka ta sig igenom isen. Istället har vi haft en brandövning.
Goda nyheter, reservnycklarna till bilarna är återfunna! Tyskarna hade hängt dem på något listigt ställe som tog ett tag att minnas. Hjulnyckel till bilarna är vi dock fortfarande utan. Är det så himla viktigt då kan man undra? Jo, det är det.
Alltså det är inte kallt här, knapp ens minusgrader vilket känns märkligt. Det har även uppstått ett nytta fenomen med snö som drevat in vid shelfisens kant här kring Neumayer. Normalt sett så är det en ganska skarp kant där shelfisen slutar och vinterisen börjar. Drivsnön bildar ramper som gör att pingvinerna kan komma upp på shelfen i mycket större utsträckning än normalt.
Tiden flyger fram precis som vi. Eller ja nu är vi ju på fast mark, eller inte det heller för Neumayer står på shelfisen. Det vill säga isen som pressats ner från fast land och flyter på havet tills den bryts av i form av isberg.
