Vår expeditionsläkare heter Henrik Hedelin. Till vardags arbetar han som ortopedkirurg på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg och har sedan 10 år specialiserat sig på bergs- och vildmarksmedicin. Som läkare i Göteborg opererar han barn och ungdomar med brutna ben och armar.
Det finns mycket teknisk utrustning på en polarforskningsstation. På Wasa finns sju snöskotrar, fyra bandvagnar, två terrängbilar, två dieselgeneratorer, vattensystem med snösmältare, gasolsystem, elsystem med solpaneler samt en mängd annan teknisk utrustning och byggnader som måste hållas i funktionsdugligt skick.
Neil, Nat, Ola och Jenny har inget enkelt projekt. De letar efter stenar på en kontinent som till 98% består av is. De är även väldigt noga att hitta rätt sorts stenar. Det skall vara stenar som är transporterade av isen och placerats på berg som inte täcks av is. Det måste dessutom vara utom tvivel att stenen ska ha kunnat hamna på den platsen utan isens hjälp.
Calle är bergsguide till yrket och här på Antarktis så är det han som vakar över vår verksamhet och planering och ser till att vi inte utsätter oss för några risker. När Calle inte är på polarexpedition så arbetar han som säkringsledare för höghöjdsarbeten samt som bergsguide med fokus på skidåkning runt om i Skandinavien.
Vi är 11 personer som äter mat 3 gånger om dagen under 2 månader. Om man räknar ihop vistelsen för alla 11 personer så spenderar vi totalt ca 300 dygn här på Wasa plus ca 250 dagar ute i våra fältläger. Detta resulterar i 1650 måltider som skall planeras, förberedas och lagas. Om något glömts bort under planeringen så har vi närmaste mataffär i Kapstaden ca 4400 km härifrån.
Vi har massor med förberedelser att göra innan vi ger oss ut på vårt första fältuppdrag. Allt tar längre tid när vädret tjurar och chansen för skador på personal och utrustning ökar. Vi vidtar genast en del säkerhetsåtgärder när vi arbetar utomhus.
Att vi hade hållit våra tummar kvällen innan verkar faktiskt ha hjälpt, nu är det bra flygväder även på Wasa. Kl. 10:30 är vi i luften och flygningen till Wasa tar två timmar. Lidia är en pigg 75-åring som bullrar rejält och saknar tryckkabin. Landningen vid Wasa blir studsig, bakhjulet som saknar landningsskida gräver sig djupt ner i den lösa snön.
Troll bjuder på kanonväder, strålande sol, god sikt, helt vindstilla och termometern står på -7 grader. Vi packar ihop våra saker och ger oss iväg med bandvagn sju kilometrarna ut till flygstripan. Flygmaskinen som anländer heter Lidia, hon är en DC-3 byggd år 1942. Landningsställen är kompletterade med skidor för att kunna landa på snö.
Resan startade i Göteborg, Trondheim, Chicago, Glasgow och Birmingham. Vi samlades i Kapstaden, där vi planerat två dagar säkerhetsstopp. Detta för att få en chans att återhämta sig efter långa flygningar och även för att vi skall ha en chans att få tillbaka försvunnet bagage. Detta är en mycket klok strategi som behövdes, Neils väska försvann vid två tillfällen under hantering på flygplatser.
