Packat och klart strax innan jungfrufärden med näst intill max-last. Alla i teamet inkluderades i beslutet om var vi skulle lägga ribban för hur tungt vi lastade. Ett haveri på den antarktiska pustan kan medföra allvarliga konsekvenser. Vi enades om att ta med så mycket vi kunde men att inte överskrida föreskrivna maxvärden. Foto: Carl Lundberg

Vi hade bestämt att köra non stop. Det ledde snabbt in oss i ett töcken avbrutet enbart av förarbyten och frystorkad mat ur påse. Så fort den tyska stationen var ur sikte blev världen tvådimensionell. En vit skiva och en blå himmel i fullt dagsljus dygnet runt. Jag minns inte när på tredje dag hjul problemen började, men helt plötsligt började sexhjulingen sakta in och så vips stod vi stilla med spinnande hjul. Vi tog oss loss och vi kom fram, men på vägen tappade jag räkningen på hur många gånger vi stoppades av lössnöfält som kvicksand. Under vägen så lärde vi oss mycket om justering av lufttryck i däck, om växling och diff-spärrar och om bogsering för att komma ett litet stycke fram till fastare underlag.

Att bli en tangent i ett självspelande piano där alla ser och gör exakt vad som krävs är en fin upplevelse tänker jag bakom ratten, medan Stefan sover i sätet bredvid och fyrhjulingen med Karin, Ola och Pär skymtar i backspegeln.

Det är lätt att hitta vägen. Först 30 mil rakt fram till en finsk släde med bränslefat som inväntar transport senare under säsongen. Sen 90 grader till höger och rakt fram i 10 mil till ett berg. Runda det på vänster hand, kör upp för en brant backe (koppla loss släpet) och du är framme vid Wasa. Det tog oss 22 timmar och finnarna välkomnade oss med korvsoppa och nybakt bröd på Aboa, snällt. Det är våra grannar 200 meter bort. De hade även förberett vatten på dunk. Vi gjorde det absolut nödvändigaste som att starta elverk, sända färdmeddelande och bära in matvaror. På kvällen somnade jag med kläderna på och med datorn i famnen.