Stefan skottar kvicksand. Foto: Carl Lundberg
Ola pumpar däcken.Kompressor finns inbyggt i bilarna. Foto: Carl Lundberg
Tyskarnas andra Freitag för säsongen och därmed brunch vid elva istället för frukost klockan sju. Underbara Jens som sköter matsal, tvätt och städning var dock uppe, pigg och som alltid extremt glad och trevlig. Han kokade tre termosar med extra starkt kaffe åt oss och det finns alltid en kyl full med mat i matsalen, så vi slapp åka från Neumayer på fastande mage. Ännu ett avsked och vi var på väg.
Om nu färden var tvådimensionell sist så förvandlades den i detta fall först till endimensionell och sen till dimensionslös. Den mulna himlen upplöste snart horisonten genom att anta samma vita färg som snötäcket. Sen slöt sig dimman fullständigt runt oss och det gick inte att se något alls. Alltså inte som på vintervägar bakom en långtradare så att man får ta ut avståndet. Nej den här körupplevelsen måste vara helt unik för Antarktis – att köra en hel dag bokstavligen i blindo, utan att se ens en meter framför motorhuven. Det finns ju inget att krocka med och så gäller det att lita på GPS:en till hundra procent, hur fel det än kan kännas.
Det snöade också, ordentligt, vilket inte hör till vanligheterna på Antarktis inland som faktiskt är något av en öken i nederbördsmängd räknat. I början hade vi riktigt bra före, stora snöflingor ger bra friktion och den mjuka drivsnön jämnade ut ojämnheter. Men det skulle inte bli något nytt rekord den här gången.
Utan sikt blev det omöjligt att hålla sig på de packade spåren och ett par timmar spenderades med en serie av fastkörningar. Eftersom vi hade släp på båda bilar den här gången bytte vi strategi till att skotta istället för att bogsera.
Nyckeln är att hålla hjulen rullande men samtidigt gäller det att inte tappa bort varandra i dimman. Om den bakre bilen fick stopp så gällde det att ropa på radion direkt. Skulle vi ändå komma från varandra så skulle vi bestämma GPS- koordinater för mötesplats via radio. För säkerhets skull så har vi mat, sovsäckar och tält fördelade på de två bilarna. Vi fick känna på lite av stundens allvar när fyrhjulingen fick stopp och bilarna kom ur sikte från varandra en stud. Men Ola skottade och lirkade sig metodiskt vidare längs GPS- rutten tills vi var återförenade.
Vid ca 800 meters höjd över havet avtog snöandet, vinden och molntäcket sprack upp. Vid tiotiden på kvällen surrade vi om de sex bränslefaten som vi hade på släpen och vid kl. elva åt vi frystorkad mat. När vi passerade släden med finnarnas bränsledepå var sikten så god och snön så hård att vi beslutade att fortsätta med all last. Alternativet hade varit att ställa av faten med bränsle på släden för senare upphämtning.
Vid det här laget somnade jag till. Vi körde i treskift enligt schemat: Först några timmar i 4-hjulingen, sen några timmar i 6-hjulingen och sen några timmars vila i passagerarsätet i 6-hjulingen. 6-hjulingen gungar och skakar långt mycket mindre än fyrhjulingen så det är bästa bilen för återhämtning. När jag vaknade till så var vi tillbaka i dimensionslöst tillstånd. Ola piskade Toyotan på hög växel för att hålla sig flytande på snön. Stefan satt fast med 4:an men det verkade lösa sig och jag somnade om. Vid nästa stopp bytte jag plats med Stefan och körde omgående fast. Skotta lite, i med alla diffspärrar, backa och ta fart.
Funkar inte det så ut med lite luft ur däcken för ökad anläggningsyta och bättre fäste. Däcken är stora och gjorda för att kunna gå med väldigt lågt tryck. Men det ser oroväckande ut när däcksidorna veckar sig, som att däcket skulle kunna krängas av när som helst.
Borta bra men hemma bäst!
De sista fem milen blev sikten bättre men i gengäld blev det extremt guppigt. Vi beslutade oss för att lämna 4-hjulingens släp två mil från Wasa och hämta det senare. Återförenandet på Wasa var super. Svenskt kaffe och nybakat bröd – borta bra men hemma bäst!
Flyttlasset anländer, Ola och Karin kånkar. Foto: Carl Lundberg
Stekt Petrell – livet är inte bara en fest, det är en dans på rosor också. Foto: Carl Lundberg
Karin på Akutmottagningen för frukt och grönt. Foto: Carl Lundberg
På Wasa har Karin börjat få grepp om maten som kom in med båt och det som fanns på plats. Sätt tänderna i Wasa Husman från 1992 och du skall se att det dammar ordentligt, men förvänta dig ingen större smakupplevelse. Vi har också antika Mariekex i överflöd, Cornflakes från 1993 och blir man sugen på Grönpepparsås så kan man sprätta upp en 10,5 litersförpackning också från tidigt 90-tal. Ja ni förstår, Single malt Whiskey:n framstår som en ungdom i skafferiet.