I sommar genomförs en forskningsexpedition med isbrytaren Oden till den svårtillgängliga Ryderglaciären i nordvästra Grönland.
Hur påverkas den marina kryosfären av klimatförändringar?
14 maj 2019
I sommar genomförs en forskningsexpedition med isbrytaren Oden till den svårtillgängliga Ryderglaciären i nordvästra Grönland.
Efter 56 dagar med väl fungerande logistik pustar vi alla ut och ser fram emot alla dataanalyser och forskningspublikationer som komma skall.
Life on Oden has taken a different turn in the past ten days, and it seems to be a very natural evolutionary step from where we were at the halfway point. The ship has a completely different feel about it, and I didn’t really see it coming at all. We are evolving into a village.
Trots vår nordliga position på 89°N, har vi förvånansvärt mycket liv omkring oss. I vattnet och under isen finns alger och på fågelfronten har vi haft såväl tobisgrissla som stormfåglar på besök.
Isbrytaren Oden ligger just nu förtöjd vid ett stort isflak ungefär 89°30’N. Du kan läsa mer om vad som pågått ombord och ute på havsisen den senaste veckan i veckobrevet som isbrytaren Odens kapten skriver på Sjöfartsverkets webbplats.
Det har varit bråda dagar sedan vi kom fram till vårt isflak. Direkt efter ankomst tillbringade vi nästan tre dagar med att installera instrument, bygga infrastrukturer och hitta säkra rutiner för alla våra arbetsuppgifter.
Söndagen den 12 augusti nådde vi vår nordligaste position vid Nordpolen och hade en forskningsstation där vi samlade vatten, borrade iskärnor och gjorde luftmätningar.
En dryg vecka har passerat revy sedan vi lämnade Longyearbyen och startade sommarens expedition Arctic Ocean 2018. Vi har sedan avgång lyckats ta oss till position 89°15'N, 60°20'E.
Andrew Margolin är biogeokemist vid Virginia Insitute of Marine Science och bloggar om första veckan av Arctic Ocean 2018.
Efter ett och ett halvt dygns resa från Svalbard når Oden fram till iskanten, där det börjar dyka upp havsis på det öppna havet. Här gjordes de första mätningarna, som referens för att jämföra med det vi hittar nära nordpolen.
Forskaren och BBC-programledaren Helen Czerski bloggar om expeditionens första dagar på sin webbplats.
Undrar du var isbrytaren Oden är just nu? Då finns det ett sätt att ta reda på det!
Förberedelserna för avfärd från Svalbard är i sin slutfas.
I sommar kommer forskningsexpeditionen Arctic Ocean 2018 att undersöka det arktiska systemet för att bättre förstå hur det kan förändras i framtiden. Forskaren Helen Czerski skriver om målet för expeditionen ombord på isbrytaren Oden.
I sommar åker jag till Wrangels ö. Ursprungligen var Wrangels ö ett mindre berg i det Sibiriska fastlandet, men för omkring 10 000 år sedan när den sista istiden slutade steg havsnivån på grund av temperaturhöjning och området formades till det som idag känns vid som Wrangels ö.
Jag plockar upp den oansenliga lilla biten som påminner om rutten drivved där den ligger. Jag vänder på den och vi ser direkt att det då rakt inte är fråga om någon bisonoxe som jag håller i handen. Jag har en del kvar att lära om fossil, men att det här var ett käkben från något slags rovdjur, det visar garnityret med all önskvärd tydlighet. Tre svarta, rejält tilltagna spetsiga tänder. Grottbjörn kanske?
Det fina med våra studieområden, Wrangels ö och Tjaundeltat, är att de inte var nedisade under senaste istiden då bland annat Norden skrubbades rent från fossil av kilometertjock inlandsis. Det betyder att det finns mycket historiskt material lagrat i jorden.
Isbjörnen såg inte mig och jag såg inte henne. Men Alexei Tichonov såg henne från sitt fönster och skrek: Go into house! Polar bear very close! Jag vände mig förvånad runt och tittade på isbjörnshonan 25m bort.
Vi är tillbaka! VI klarade det! Berättar mer senare.... måste springa.
Forskningsstationen i Tjaundeltat ligger på en låg ö med mycket sjöar och sumpmarker. Här och där finns också tidigare sjöbottnar från sjöar som sinat när permafrosten smälter. Skrudade i lårhöga vadarstövlar av tidlöst snitt kan vi trots vätan ta oss runt förvånansvärt obehindrat. När man är van vid vadhöga vandringskängor får man ändå hjärtat i halsgropen första gången man sjunker ner med vatten över knäna. Men under gyttjan möter sulorna fast permafrost och med två decimeter till stövelskaften är det bara att pusta ut och klafsa vidare.