Förhoppningsvis kommer det att gå att utvinna DNA från dessa ben och betar och genom dessa få inblick i olika djurstammars livsförutsättningar genom historien. Foto: Jesper Hansson
Insamling av historiskt material kan göras på mer eller mindre omständliga sätt. Borrandet som beskrevs i ett tidigare blogginlägg hör till de mer besvärliga. Men om man råkar få lite tid över kan man fortfarande vara en produktiv bensamlare. Ur välbevarade ben och betar går det att utvinna DNA, och få inblick i olika djurstammars livsförutsättningar genom historien.
Från Wrangels ö har vi fått rapporter om hur expeditionens deltagare närmast vadar i mammutbetar som sticker upp ur marken eller ligger och skräpar. Men så ser det inte riktigt ut i Tjaunområdet. Flodens vatten har än en gång visat sig behjälplig med att gräva ur tundran åt oss. När det strömmande vattnet bildar flodbrinkar frigörs fossil som legat begravda i tusentals år. Ofta försvinner materialet direkt ut i älven men på sina ställen hamnar det först på en liten strandremsa. Går man längs en strandbrink och tittar noga är det inte omöjligt att man hittar en och annan rest av tundrans tidigare invånare.
Jesper hittade en bit mammutbete som visade sig lämplig för genetisk analys. Foto: Susana Marques Freire
En mammutbete. Foto: Jesper Hansson
Peter, som redan har varit på ett antal arktiska expeditioner, är intendent på Naturhistoriska riksmuseet och har ett gott öga till gamla ben. Gärna från sagodjursliknande grejer som ullhårig noshörning, urhäst, grottbjörn och så förstås tundrands långnosta eviga primadonna – mammuten. Redan efter några dagar hade Peter en liten samling med förhistoriska knotor och bitar av betar prydligt numrerade i labbet. Men även om det imponerade på oss andra i gruppen var det inte något särskilt i ögonen på Peter och Sergej. Nej, då behövs det tyngre grejer.
En eftermiddag efter vår första borrning gjorde Sergej, Peter och jag ett kortare strandhugg. Sergej skulle kolla förekomsten av bläsgås i en sjö åt en annan rysk forskare, Diana, som studerar fågellivet i trakten och hur fåglarna flyttar under vintern. Medan Sergej försvinner över tundran försöker Peter lära mig grunderna i att snoka efter ben. Det gäller att kunna skilja jordkokor och stenar från mammutrester. Det påminner lite om att plocka svamp. Efter ett tag blir man bättre på att se det man letar efter. Det tar sin lilla tid och jag petar entusiastiskt på jordkokor och drivved medan Peter pekar ut benflisor som samlas in. Vi är uppe i några fynd redan efter en tio minuter. Jag har hamnat några meter framför Peter när jag vänder mig om och får syn på något i vattenbrynet som kanske kan vara något slags ben ändå och inte bara ytterligare en lerklump. Det visar sig att Peter redan har fått syn på den, men han har varit vänlig nog att ge mig en chans att hitta den på egen hand. När han ser att jag också fått syn på den säger han att det mycket väl kan vara en bisonoxe.
Jag plockar upp den oansenliga lilla biten som påminner om rutten drivved där den ligger. Jag vänder på den och vi ser direkt att det då rakt inte är fråga om någon bisonoxe som jag håller i handen. Jag har en del kvar att lära om fossil, men att det här var ett käkben från något slags rovdjur, det visar garnityret med all önskvärd tydlighet. Tre svarta, rejält tilltagna spetsiga tänder. Grottbjörn kanske? Nä, visst har björnar hörntänder som kan vara nog så imponerande, men det här är kindtänder och de ser inte ut att ha tuggat många blåbär. Peter ser lite förbryllad ut, måttar lite med fingrarna för att föreställa sig hur käken hade sett ut när den var hel. Sen kommer slutsatsen: ”Det måste vara ett grottlejon. Det är kattdjurständer det här.” Nog för att jag har sett fossil på museum, men det är en helt annan känsla att faktiskt hitta något i verkligheten. Och det faktum att man verkligen ser vad det är för något, istället för att bara vara en liten flisa, gör ju sitt till.
Hela återstoden av promenaden går Peter och fnittrar förtjust för sig själv: ”Ett jäkla grottlejon!” Ändå fattar jag inte vidden av det hela förrän vi är tillbaka vid båten och visar upp fyndet för Sergej. Det är inte mycket som får den erfarne ryske paleontologen att göra stora ögon, men här lyfts det på både ett och två glatt överraskade ögonbryn. Det visar sig att grottlejon tydligen inte hör till vanligheterna här i trakten. Under Sergejs 13 år i Tjaundeltat har han bara hittat ett fynd tidigare. ”Hur gammalt det är? Tja, det är förstås omöjligt att säga något bestämt utan en analys” funderar Sergej, ”men en trettio, fyrtio tusen år kanske?” Det är nu det sjunker in. Tidsperspektivet är ju lätt absurt. Under kvällens samtal med laget på Wrangel kan vi kanske ana en smula avund i gratulationerna. Nog för att det dräller av mammutbetar där ute i ishavet, men grottlejon har de inte.
En 30-40 tusen år gammal käke från ett grottlejon. Foto: Peter Mortensen
Christine triumferar med en rejäl benknota från en ullhårig noshörning. Foto: Rasmus Erlandsson
Det finns mycket historiskt material lagrat i jorden på Wrangels ö och Tjaundeltat och eftersom tjälen inte tinar helt under somrarna så är mycket av materialet välbevarat. Susana hittade bland annat ben från en urhäst. Foto: Rasmus Erlandsson
Eftersom flodens eviga gnagande på flodbankarna är en pågående process gör vi ett återbesök någon vecka senare för att se om något nytt dykt upp. Den här gången hinner inte ens vi andra kliva ur båten innan Christine triumferande håller upp en rejäl benknota från en ullhårig noshörning. För gruppsämjans skull låter försynen Susana hitta ett synnerligen välbevarat ben från en urhäst och till sist hittar Jesper en ganska illa åtgången bit mammutbete. Hans fynd må vara fulast, men när Peter väl satt sågen i det för att få loss en liten bit för provtagning visar det sig att kärnan är i prima skick. Det ser ut att kunna vara synnerligen lämpligt för genetisk analys. Kanske kan just den här biten ge ytterligare inblick i vilka ekologiska processer som ledde fram till att mammutarna dog ut här i trakten för en tio tusen år sen.