När flodens vatten spolar brinkarna rena från löst material kommer här och där lodräta väggar med frusen jord i dagen och de är som skapta för historisk provtagning. Foto: Peter Mortensen

Tjaunfloden och dess biflöden ringlar sig genom tundran i krumbukter och åkrokar innan de mynnar i Arktiska oceanen. Det ger upphov till ett klassiskt meanderlandskap där strömmen i ytterkurvorna gnager sig igenom tundran som rasar i floden en torvbit i sänder. På den andra sidan efterlämnar vattnet bankar av sand och grus där växtligheten slår rot så snart det finns en möjlighet för dem att hålla sig kvar.

Sandbankarna kan vara intressanta ur ett botaniskt perspektiv, men det är på andra sidan som en lerig men kanske något flärdfullare vetenskaps jaktmarker brer ut sig. Paleontologin, läran om fossil från svunna tiders växter och djur. När flodens vatten spolar brinkarna rena från löst material kommer här och där lodräta väggar med frusen jord i dagen. Och de är som skapta för historisk provtagning. De olika lagren har nämligen bildats allt eftersom, och genom att ta prover uppifrån och ner får man en tidsserie som går många tusen år tillbaka.

Det fina med våra studieområden, Wrangels ö och Tjaundeltat, är att de inte var nedisade under senaste istiden då bland annat Norden skrubbades rent från fossil av kilometertjock inlandsis. Det betyder att det finns mycket historiskt material lagrat i jorden. Och eftersom tjälen, den så kallade permafrosten, inte tinar på djupet under de relativt korta somrarna så är mycket av materialet dessutom nedfryst. Det betyder att genetiskt material från olika organismer finns förhållandevis välbevarat trots att det är gammalt som gatan. Det går alltså att göra genetiska analyser och dra slutsatser om hur ekosystemet förändrades i förhållande till skiftande förutsättningar under årtusendenas lopp.

I samband med högre vattenflöden blottläggs partier som dagen innan var täckta med jordvallar. Men dröjer man för länge tinar ytan och rasar ihop och permafrosten blir svårtillgänglig igen. Foto: Peter Mortensen

Sergej har forskat på material från permafrosten i över 20 år så han vet vad det är han tittar efter när han och Peter är ute och rekar medan vi andra ägnar oss åt transekterna. Det gäller dock att vara snabb. I samband med högre vattenflöden efter exempelvis oväder eller mycket nederbörd, blottläggs partier som dagen innan var täckta med jordvallar. Men dröjer man för länge tinar ytan och rasar ihop och permafrosten blir svårtillgänglig igen.

Efter några dagar med regn och blåst är solen framme och vattenståndet i floden har sjunkit en smula. Det är ett strålande tillfälle att samla in borrkärnor och medan en beskedlig bris håller myggen borta packar vi gummibåtarna. Utöver den vanliga utrustningen tar vi med borrmaskin, kylväska och en ansenlig mängd kylklampar.

Den bästa provtagningsplatsen råkar ligga precis bredvid en av våra transekter och medan vi andra ger oss i kast med växtrutorna börjar Peter och Sergej att dokumentera flodbranten. Sergej står med en cigg i mungipan och skissar i anteckningsboken. Det är noga med hur de olika lagren ser ut. Peter råddar med borren och ser till att allt är klart så att det ska gå fort att flytta borrkärnorna från borrstålen till rätt provrör och ner i kylväskorna.

Efter lunchen vid Misjas lägereld tar resten av gruppen ledigt en stund och smälter maten medan vi tittar på när Peter och Sergej drar igång borrmaskinens tvåtaktsmotor, vars ilskna surrande viner över tundran medan borrstålet arbetar sig in i den frusna jorden. Det är av naturliga skäl en ganska lerig arbetsplats och om man står kvar på samma ställe för länge suger sig leran fast kring vadarstövlarna. Dessutom gäller det att akta sig för stora kokor med torv som av och till lossnar och rasar ner. När Sergej borrar i de lägsta lagren är arbetsställningarna rätt normala. Men ju längre upp man kommer desto mer bristfällig blir ergonomin. Till sist får Sergej hänga i ett rep som fästs med en isskruv uppe i tundran. Eftersom isen runt skruven smälter så kan man inte förlita sig på ett och samma hål mer än någon timme. Sen måste man göra ett nytt om man inte vill göra jordkokorna sällskap ner i floden.

Genom att ta prover uppifrån och ner i permafrosten så får man en tidsserie som går många tusen år tillbaka. Foto: Rasmus Erlandsson

Sergej lämnar över sedimentkärnan till Peter som far fram och tillbaka i lervällingen mellan Sergej och kylväskan med isen. Foto: Rasmus Erlandsson

Susana för protokoll och Peter far fram och tillbaka i lervällingen mellan Sergej och kylväskan med isen. Det är lite meckigt att få in borrkärnorna i provrören. Och mellan varje provtagning måste borrstålen rengöras så att inte material från olika tidsåldrar förorenar varandra. Det tar sin lilla tid, så medan Susana och Peter sysslar med proverna lutar sig Sergej tillbaka i selen och tar några bloss i solskenet.

Det historiska materialet är förstås inte lika detaljerat som den information vi samlar in från dagens ekosystem. Men i gengäld ger de oss långa tidsserier, medan transekterna bara ger oss en ögonblicksbild. Förhoppningen är att de två olika perspektiven tillsammans ska göra det möjligt för oss att göra förutsägelser om hur framtiden kommer att te sig för de arktiska ekosystemen när klimatet blir mildare och gör det möjligt för sydliga arter att sprida sig längre norr ut. De 24 provrör som vi har i kylväskan när dagen är över är några av pusselbitarna på vägen. Nu gäller det bara att hålla proverna frysta tills vi kommer tillbaka till civilisationen. Vår kock Pasja får utökat ansvar och ser till att generatorn som driver frysen går med jämna mellanrum medan vi är ute i fält. Det blir ganska populärt för då kan stationens invånare dessutom passa på att ladda kameror och köra en tvättmaskin då och då.