Bloggar

Jag plockar upp den oansenliga lilla biten som påminner om rutten drivved där den ligger. Jag vänder på den och vi ser direkt att det då rakt inte är fråga om någon bisonoxe som jag håller i handen. Jag har en del kvar att lära om fossil, men att det här var ett käkben från något slags rovdjur, det visar garnityret med all önskvärd tydlighet. Tre svarta, rejält tilltagna spetsiga tänder. Grottbjörn kanske?

Det fina med våra studieområden, Wrangels ö och Tjaundeltat, är att de inte var nedisade under senaste istiden då bland annat Norden skrubbades rent från fossil av kilometertjock inlandsis. Det betyder att det finns mycket historiskt material lagrat i jorden.

Forskningsstationen i Tjaundeltat ligger på en låg ö med mycket sjöar och sumpmarker. Här och där finns också tidigare sjöbottnar från sjöar som sinat när permafrosten smälter. Skrudade i lårhöga vadarstövlar av tidlöst snitt kan vi trots vätan ta oss runt förvånansvärt obehindrat. När man är van vid vadhöga vandringskängor får man ändå hjärtat i halsgropen första gången man sjunker ner med vatten över knäna. Men under gyttjan möter sulorna fast permafrost och med två decimeter till stövelskaften är det bara att pusta ut och klafsa vidare.

Den stora sovjetiska helikoptern sänker sig över tundran. Vi har suttit som klistrade vid fönstrena, men det är inte helt enkelt att hålla orienteringen. Vi har sett några små hus här och där under flygningen från Peveks flygplats, men jag lyckades inte få någon vidare överblick av forskningsstationen i Tjaunflodens delta, innan vi plötsligt står på marken. En i besättningen hoppar ut ur helikoptern och kollar landningsställen. Motorn tystnar och rotorn börjar sakta in.

I onsdags flög de svenska, slovakiska och portugisiska deltagarna i expedition Arktiska öar från Stockholm, via Sankt Petersburg till Moskva. Där övernattade vi innan det var dags att påbörja den långa färden tvärs över Ryssland – från huvudstaden i sydväst till Asiens nordligaste stad, den lilla hamnstaden Pevek i nordost.