Forskningsstationen i Tjaundeltat ligger på en låg ö med mycket sjöar och sumpmarker. Här och där finns också tidigare sjöbottnar från sjöar som sinat när permafrosten smälter. Skrudade i lårhöga vadarstövlar av tidlöst snitt kan vi trots vätan ta oss runt förvånansvärt obehindrat. När man är van vid vadhöga vandringskängor får man ändå hjärtat i halsgropen första gången man sjunker ner med vatten över knäna. Men under gyttjan möter sulorna fast permafrost och med två decimeter till stövelskaften är det bara att pusta ut och klafsa vidare.
Men för att lämna ön och komma ut till våra olika studieområden, är expeditionen utrustad med två knallröda gummibåtar med aktersnurra. Vintertid anläggs isvägar över tundran, men sommartid är den inte farbar och då är det vattenvägen som gäller. Tjaunfloden med dess många biflöden och förgreningar gör att det är förhållandevis enkelt att ta sig fram i obygden. Helt obebyggt är det för övrigt inte. Här och där längs stränderna kurar små fiskarstugor vid strandbrinkarna. Här bor lokala fiskare när rödingen går upp i floden.
I stationens köksstuga serveras grötfrukost, komplett med sockersaltat kaffe vilket verkar vara en lokal sed som inte helt vinner de svenska smaklökarna. Men vi är artiga och tömmer mer eller mindre obekymrat våra koppar. Sen sjösätter vi båtarna och lastar ombord all vår utrustning. Den första transekten hade vi på gångavstånd från stationen, så det gick alltid att hämta något om man glömt det. Men nu gäller det att komma ihåg allt som behövs under dagen för det vetenskapliga insamlandet, och även kaffepannan och var sin sked förstås.
Vadarstövlarna kommer också till pass när vi ska klättra i gummibåtarna och när de ska skjutas ut från de grunda stränderna. Sergej snirklar fram i strömfåran där vattnet är tillräckligt djupt, och som förare av den andra båten gäller det att hålla sig i kölvattnet. Sikten är bitvis usel i det grumliga turkosgröna flodvattnet, så det går inte hålla span efter varken sten och sandbankar. Särskilt om det regnat en del. För säkerhets skull kopplar vi ur spärren som låser motorn i nedfällt läge, då behöver man inte byta propeller så ofta om man kör på något förklarar Sergej. Men ska man upp för riktigt besvärliga delar av floden gör man bäst i att inte ha finpropellern på över huvudtaget, utan istället byta till en avdankad en som man inte är så rädd om.
Efter någon dryg halvtimmes båtfärd gör vi ett strandhugg i närheten av utgångspunkten för den transekt som ska påbörjas. Medan vi kånkar upp utrustningen för brinken hittar Misja och Sergej ett lämpligt ställe för en lägereld. Det gäller att inte råka sätta eld på den torra torven, så det går inte att börja elda var som helst.
Det ska inte finnas så mycket brunbjörn i vårt arbetsområde och våra ryska expeditionsdeltagare är inte särskilt oroade gällande björnsäkerheten. För säkerhets skull har vi i alla fall några små raketer som man kan skjuta för att skrämmas om någon nyfiken nalle skulle bli allt för närgången. Men framförallt har vi ju vår björnvakt och tundraguide Misja med oss. Han är uppvuxen i den här miljön. Få djur undgår hans vaksamma ögon när han spanar av tundran och vi är lugna med vetskapen om att han kommer att varna oss ifall någon björn skulle dyka upp vid horisonten.
Väl i land kastar Jesper och Christine genast sig över den lokala floran. Susana och Anders börjar ta jordprover och jag hjälper dem att mäta ut smårutornas placering medan Peter riggar en malaisefälla. Malaisefällan är en insektsfälla som fått namn efter sin uppfinnare, en svensk biolog som bland annat var på expedition i östra Ryssland och enligt rykten förkovrade sig i att gropkoka helstekt björn. Om han någon gång var vid Arktiska oceanen vet jag inte, men nu är i alla fall hans fälla här, och eftersom vi inte ser till något exemplar av huvudingrediensen i hans matlagning ger Misja vår fågelexpert Kristaps grönt ljus att sätta ut den kilometerlånga transekten och inventerar fågel på vägen. Han kommer ändå att vara inom synhåll från oss och vi har bra överblick över området.
Medan vi sköter våra sysslor gör Misja då och då en lov och kollar av environgerna. Sergej som är paleontolog letar efter flodbankar med blottad permafrost som man kan borra i för att få ut historiska jordprovsserier som kan skvallra om ekosystemets tidigare beskaffenhet. När Peter är klar med fällan gör han Sergej sällskap och strosar längs med stränderna med blicken i marken för att se om han kan hitta något spännande. Snart återvänder han med ett stort leende på läpparna och händerna fulla med bitar av mammutbetar och benskärvor från bisonoxe.
Misja tänder en lägereld på drivved och kokar vatten till lunchmaten medan vi slår oss ner i solskenet. De som har glömt att ta med sig sked får tälja en av ved eller äta med en kvist. En fjäril fladdrar förbi och någon kastar sig efter den med mygghuvan i högsta hugg. Vid sidan av den systematiska insamlingen längs med transekterna försöker vi nämligen att samla prover när tillfälle ges, och sibiriska fjärilar är intressanta för genetikerna på Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet.
Efter en arbetsdag i fält återvänder vi till stationen och Pasjas värmande middag. Efter maten har vi telefontid med laget på Wrangels ö och får rapporter om snålblåst, valross och isbjörn. Efter middag gäller det att sortera dagens prover innan vi törnar in medan nattsolens strålar står som spett in genom sovrumsfönstret.