Med en stor sovjetisk helikopter flygs forskarna ut till forskningsstationen i Tjaunflodens delta. Foto: Rasmus Erlandsson
Den sovjetiska helikoptern har landat på tundran. Foto: Rasmus Erlandsson
Forskningsstationen i Tjaunflodens delta. Foto: Rasmus Erlandsson
Den stora sovjetiska helikoptern sänker sig över tundran. Vi har suttit som klistrade vid fönstrena, men det är inte helt enkelt att hålla orienteringen. Vi har sett några små hus här och där under flygningen från Peveks flygplats, men jag lyckades inte få någon vidare överblick av forskningsstationen i Tjaunflodens delta, innan vi plötsligt står på marken. En i besättningen hoppar ut ur helikoptern och kollar landningsställen. Motorn tystnar och rotorn börjar sakta in.
Vi hade fått intrycket av att det i princip bara skulle vara vi på stationen, men när vi kliver av möts vi av en hel folkhop som snabbt hjälper oss av med all packning. Det är fältarbetare inom ett fågelprojekt vid universitetet i Magadan, Ryssland. Bland alla fältarbetarna står också resten av expeditionens deltagare: Sergej Vartanjan, Misja Ettuvgi, Kristaps Sokolovskis och vår kock Pasja Kaurov.
Stationens byggnader är anpassade för stormarna som regelbundet härjar här och därför har de en ganska säregen form med korrugerade eternittak ända ner till marken. Boningshusen och köksstugan har fast permafrost under stolparna, men flodfåran äter sig obönhörligt närmare. Båtboden och den gamla bastun balanserar på den kalvande flodbrinken, från vilken delar av den tidigare bebyggelsen redan kasat sig ut i Tjaunflodens slammiga grågröna vatten.
Nordan ligger på från ishavet en halvmil nedströms. Den kalla luften lägger sig som ett grått lock över tundran. Det är lite ruggigt, även inomhus, eftersom huset vi ska bo i saknar uppvärmning. Men vi bjuds på te i kökshuset där vedkaminen brinner, och bastun är redan varm.
På väg ut till en av transekterna i närheten av stationen. Foto: Rasmus Erlandsson
Vi går ut för att reka vårt första studieområde och eftersom Tjaundeltat är ett fågelmecka tar det inte många timmar innan både glasögonejder, tärnmås och stillahavslom har kryssats av expeditionens fågelentusiaster. Solen bryter fram och medan den sakta sänker sig mot horisonten – innan den ändrar sig och börjar stiga igen – packar vi upp all utrustning, inreder vårt fältlaboratorium på ett pingisbord och rullar in oss i våra sovsäckar.
De första dagarna jobbar vi med en transekt på gångavstånd från stationen. Längs med transekten har vi stationer med provrutor där vi detaljstuderar växtligheten, pressar växter till Naturhistoriska riksmuseets samlingar och samlar DNA. Dessutom är de pressade växterna användbara för senare artbestämning, vid de tillfällen vi inte kan avgöra vilken art det är fråga om. Vi sätter också ut fallfällor, där insekter trillar ner, och tar jordprover.
Undersöker en provruta för att se vilka sorters växter som växer där. Foto: Rasmus Erlandsson
Pressar växter till Naturhistoriska riksmuseets samlingar. De pressade växterna är dessutom användbara när vi behöver artbestämma i efterhand. Foto: Rasmus Erlandsson
Totalt är det 25 växtrutor per transekt, och en växtruta tar mellan 30 min och 1 timme. Utöver växtligheten undersöker vi fågelliv och spår efter däggdjur. Det ser lite lustigt ut när fyra expeditionsdeltagare i bredd går med näsan ner i backen och spanar efter spillning. Några hundra meter bort går tundratranorna runt med näbbarna i vegetationen och ser ut att ägna sig åt samma sak. Så snart all annan inventering är klar hjälps alla åt med växtrutorna som tar längst tid.
Det blir långa dagar. Middag vid åtta, och sen sorterar vi dagens prover. Botanikerna lägger några timmar på att artbestämma våra insamlade växter. En del arter är de samma som man hittar på fjällhedarna hemma, men många är avlägsna släktingar. Det är ju trots allt 500 mil till Sverige.
Våra botanikerna artbestämmer de insamlade växterna. Foto: Rasmus Erlandsson
En kort rapport från forskarna på Wrangels ö
Arbetet på Wrangel går bra. Gruppen har delat upp sig i två delar där den ena stannat i baslägret på södra delen av ön för att jobba med transekter. Den andra gruppen har tagit sig längre in på ön för att leta efterlämningar från mammut. Valrossar och isbjörnar rör sig i områdena längs stränderna.