Iskantzonen. Foto: Michael Lawler

Onsdag 1 augusti, klockan 15 svensk tid, lämnade vi Longyearbyen på relativt lugnt hav med riktning norrut. Ungefär en och en halv dag efter att vi påbörjade resan nådde vi fram till iskanten, där det börjar dyka upp havsis på det öppna havet. Vi är omgivna av flytande isflak, flera meter breda, men inte särskilt tjocka. Det här är relativt enkelt arbete för isbrytaren Oden, men redan är resan betydligt ojämnare. Hela skeppet skakar när vi går igenom ett tjockare istäcke. Det här är produktiva vatten, och några spanare ombord har redan sett sälar och isbjörnar.

Vår första mätstation var här vid iskanten. Vi genomförde en 24-timmars intensiv observationsperiod, fokuserad på sammansättningen av atmosfäriska aerosoler (suspenderade fasta eller flytande partiklar). Denna station kommer att fungera som en referenspunkt för att jämföra med det vi hittar i Högarktis, nära nordpolen, där vi ska tillbringa fem veckor drivande med isen. En av de viktigaste frågorna för vår expedition är hur atmosfäriska aerosoler bildas i Högarktis, som har unika oceanografiska förhållanden. Till skillnad från de flesta av de globala oceanerna finns det inga brytande vågor som skapar partiklar av havsvatten, eftersom havsisen hindrar vågor att bildas. Vissa gaser från havet kan reagera i atmosfären och bilda nya partiklar, men vi vet väldigt lite om källorna till dessa så här långt norrut.

Under de närmaste dagarna kommer vi att färdas norrut, närmare nordpolen, och leta efter en lämplig plats att ställa upp våra observationsstationer under sommaren.