Expedition: Edens frusna lustgård

Som vi trodde hann vi med en del utflykter från basen under vår väntan på Hercules-planet. På torsdagen gick Thomas och jag en långpromenad längs stranden mot sydost. Målet var att besöka en stor koloni med adeliepingviner. Det verkade vara nipflod [lägsta nivån i tidvattnets svängningar, webbred:s kommentar] för en bred remsa av stranden låg exponerad. Vi gick hela tiden nedanför en hög klippkant där vi kunde studera den geologiska historien i genomskärning. På vägen såg vi också maneter, olika leddjur och 32 sälar. Tur var det för vi hittade aldrig pingvinkolonin!

I slutet av senaste bloggen skrev jag att det började dra ihop sig vädermässigt. Det var ingen överdrift. På måndagskvällen hade vinden växt till 20 m/s och det var svårt att röra sig ute. Detta kombinerades med snöfall så man bara såg 10 meter framför sig, och iskallt var det! Hela natten flaxade och riste tältet så sömn var uteslutet. Vinden blåste bort all snö, så marken var bar förutom en del drivor i lä av föremål. Man kände sig rätt liten och maktlös inför denna kraft. Jag var förvånad att alla nio tält fortfarande stod när jag vaknade. Solen kom fram och allt var lugnt så att vi kunde sova ut under förmiddagen.

Jag är rädd att jag måste erkänna att det mesta av matlagningen sköts av kvinnan i gruppen, Claudia. Visserligen lagade Thomas och jag pytt i panna en kväll som vi tyckte blev riktigt hyfsad. Den argentinska delen av teamet var nog inte lika imponerad. Så Claudia fortsatte med att laga luncher och middagar - tur är det för hon är riktigt duktig! Det är inte bara mat hon lagar utan också färskt bröd och kakor trollar hon fram under ganska primitiva förhållanden. Nackdelen är att vi ofta är tvungna att ta en siesta efter lunch för att orka med arbetet.

På lördagen vaknade vi till blå himmel utan ett moln – inte helt vanligt i dessa trakter! Vi fick med oss ett lunchpaket från köket och kryssade ner för sluttningen bland soporna till en något äldre del av sekvensen än den vi har jobbat i de senaste dagarna. Vi hittade inte så mycket fossil denna gång, men detta kompenserades av att landskapet var så intressant. Det såg ut som Vilda Västern med randade platåberg, genomskurna av en djup kanjon.

På tisdagen packade vi våra ryggsäckar och vandrade upp genom stratigrafin till platåbergets topp och ”Hotell Marambio”. Det är med blandade känslor man checkar in här. Visst finns det duschar och ett slött internet, men här kryllar det också av människor och området är blåsigt, lerigt och ofta insvept i moln. Så, varför komma hit då? Jo, på andra sidan basen finns de två översta enheterna av den sedimentära lagerföljd vi studerar.

På torsdagen var det så dags att skeppa ut forskarna från den rätt överbefolkade Marambio-basen. Flera grupper människor samlades i leran utanför hangaren med sina staplar av utrustning. Vi tog adjö av varandra och önskade lycka till innan vi gruppvis flögs ut till våra destinationer i området med hjälp av två Bell-helikoptrar.

På måndagen packade vi in oss i en Hercules från det argentinska flygvapnet som skulle föra oss första biten av färden mot Antarktis. Vi – det var ett sextiotal forskare, filmare, militärer och två stora lastpallar utrustning. Det var som att trängas i en godsfinka som dessutom luktade gymnastiksal.

För närvarande "laddar vi batterierna" i ett soligt och varmt Argentina – vad som väntar av prövningar under en månads tältande i Antarktis är vi ganska medvetna om!