På grannön Snow Hill står det lilla hus som den första svenska Antarktisexpeditionen hade som bas för över hundra år sedan. Foto: Jonas Hagström

På tisdagen packade vi våra ryggsäckar och vandrade upp genom stratigrafin till platåbergets topp och ”Hotell Marambio”. Det är med blandade känslor man checkar in här. Visst finns det duschar och ett slött internet, men här kryllar det också av människor och området är blåsigt, lerigt och ofta insvept i moln. Så, varför komma hit då? Jo, på andra sidan basen finns de två översta enheterna av den sedimentära lagerföljd vi studerar.

Under fyra dagar var det meningen att vi skulle koncentrera oss på detta avsnitt. Första dagen gjorde vi en hel del fina fynd av fossila pingviner. Det är mest delar av fötter, ben och armar vi hittar. Enstaka kotor och en splittrad näbb hittades också. Benen ligger spridda i gruset så det är bara att ströva omkring med ögonen i backen. Claudia gjorde dock i mitt tycke det mest spektakulära fynden – ett revben respektive en kota av val. Den senare, ca fem kilo tunga klumpen, fick jag bära uppför berget när vi återvände.

Nästa dag skulle vi fortsätta insamlandet, men då vi vaknade möttes vi av en vit värld – det hade snöat en hel del under natten så fossilen var nu effektivt täckta! Det var bara att sova och läsa hela dagen – trist. Enda ljuspunkten var att vi fick veta att vi imorgon får ett helikopterlyft till grannön Snow Hill. Här står det lilla hus som den första svenska Antarktisexpeditionen hade som bas för över hundra år sedan.

Sydpolslabb övervakar utgrävandet av fossil släkting. Foto: Jonas Hagström

Vid åttatiden på morgonen flög vi söderut och landade strax nedanför det svenska huset. Byggnaden står på en liten höjd inklämt mot berget. Tre argentinare sköter om detta minnesmärke – en av dem är Pepe, den store entusiasten, som brinner för att berätta historien om den svenska expeditionen för de turister som kommer hit med kryssningsfartyg. Jag tyckte dock lite synd om dem som bor här i tält under isande vindar som sveper ner från den inlandsis som täcker den södra delen av ön. Killarna gör ett gott jobb för huset var i mycket gott skick. Det byggdes en gång för att hålla ett år men trotsar fortfarande de antarktiska stormarna efter 110 år!

När vi återvänt till ”vår” ö igen gick vi ut att leta fossil. Pingviner och sjöliljor var dagens skörd. En sydpolslabb slog sig plötsligt ner två meter ifrån oss och iakttog intresserat vårt letande. Det är trevligt hur orädda djuren är här nere. Finaste fyndet idag stod faktiskt jag för – en 34 miljoner år gammal pingvinnäbb – kan livet bli bättre?

Jonas Hagström, Enheten för paleozoologi, Naturhistoriska riksmuseet