Om man får uppleva så här mycket den första dagen på Seymourön, vad ska då den kommande månaden ha att erbjuda? Foto: Jonas Hagström

På måndagen packade vi in oss i en Hercules från det argentinska flygvapnet som skulle föra oss första biten av färden mot Antarktis. Vi – det var ett sextiotal forskare, filmare, militärer och två stora lastpallar utrustning. Det var som att trängas i en godsfinka som dessutom luktade gymnastiksal. När så motorerna startade var all konversation omöjlig. Efter några timmars lidande landade vi i Rio Gallegos, en liten blåsig stad i södra Argentina där vi inkvarterades i ett logement vid flygplatsen. Vi kunde inte fortsätta resan då vädret var för dåligt vid Marambio-stationen på Seymourön. På tisdagen var vädret FÖR bra – landningsbanan var för mjuk! På onsdag morgon var dock förhållandena de rätta och vi bordade en ny Hercules.

Flygningen gick fint och vid 10-tiden fick vi äntligen stiga ner på antarktisk jord. Marambio består av en samling små och stora baracker sammanbundna med spänger av metall. Hela anläggningen ligger på ett 200 meter högt platåberg. Husen liksom de vinterklädda ”urinvånarna” går alla i orange. Basen med sin landningsbana och helikoptrar utgör navet av installationerna i området.

Thomas och jag kunde inte hålla oss längre utan längtade ut i geografin. Vi klädde oss varmt och tog oss nedför sluttningen i öster. Snart vadade vi i fossil av olika typer! Snäckor, musslor och andra marina evertebrater dominerade. Men vi hittade också det vi var ute efter – vertebrater i form av 50 miljoner år gamla jättepingviner. När vi nådde stranden möttes vi av fyra adéliepingviner som kom springande fram till oss och stannade på två meters avstånd! Om man får uppleva så här mycket den första dagen på Seymourön, vad ska då den kommande månaden ha att erbjuda?

Jonas Hagström, Enheten för paleozoologi, Naturhistoriska riksmuseet