Bloggar

Djurliv i Antarktis.

Jag har förmånen som stipendiat att kunna gå runt bland forskargrupperna och informellt intervjua dem om deras arbete och prova på olika arbetsuppgifter. Det är en mycket givande uppgift eftersom alla brinner för sina forskningsprojekt och gärna berättar om vad de sysslar med. När jag trevande börjar ställa frågor får jag intressanta och innehållsrika förklaringar, dessutom får jag chansen att lära känna personen bakom forskaren. Det ger stor behållning att få förklaringar, men att få prova på olika praktiska moment är väldigt värdefullt och roligt för mig som lärare.

Bilder från Antarktis.

Hur många grader är det? Ni har det nog kallare hemma i Södertälje än vad det är här i Antarktis. Det är sommar just nu på denna sida av jordklotet och inte vinter. Temperaturen ligger mellan -0.5 °C och -4 °C. Kallare än så har det faktiskt inte varit. Ibland blåser det mycket och då känns det kallare – men så är det ju hemma också.

När vi skrev vår sista rapport från Aboa den 22 december var vi fullt upptagna med radarn och andra mätningar. Vi skrev att jultiden kändes långt borta. Men allt ändrades den 24 december efter 12-tiden. Julstjärnan hängde i fönstret och julgranen väntade med julklappar under. Härligt!

Laboratoriearbete pågår hela tiden på Oden, men fältarbetet med provtagningar är planerade till 15 dagar under resan. Mycket av fältarbetet görs under så kallade isstationer. Då lägger Oden till vid ett stort isflak. Positionerna för stoppen planeras av forskningscheferna och kaptenen på Oden i samarbete med de olika forskningsgrupperna. Det är inte alltid så lätt att komma till den perfekta platsen, verkligheten stämmer inte alltid överens med kartan och ibland finns det inga sjökort. Nu har fartyget andra hjälpmedel att ta till, men svårigheter med hav i polarområden är att ismassorna rör på sig hela tiden.

Veckorna under midnattsol rinner i väg som sand mellan fingrarna. Stormen i förra veckan var riktigt hård – mer än 35 m/s. Vid den vinden var vi inne på stationen mest hela tiden. Läste mycket. Finnarna brukar spela bordshockey. Nästa dag hade vi bara 20 m/s. Vet ni vad som är svårast i storm? Det är svårt att gå mot vinden men ännu svårare är att gå tillbaka och inte missa stationen.

Ombord på Oden arrangeras miniseminarier där forskarna berättar om sina projekt. Här är en sammanfattning av Rebecca Dickhut (Virginia Institute of Marine Science) med projektet Collaborative Research: Persistent Organic Pollutants in the Antarctic Marine Food Web: Impact of Climate Change and Insights into the Feeding Ecology of Apex Predators.

After 6 days on Aboa we have started to run MARA radar and ground ozone meassurements.

Kap Horn, Sydamerikas sydligaste spets var förr i tiden sjömännens skräck, ett område som ofta är insvept i dimma. Sjömännen visst inte vad som väntade dem vädervis runt hörnet. Här kolliderar vattenmassorna från två stora hav vilket kan pressa upp 25 m höga vågor, speciellt när isande stormvindar ligger på från Antarktis. Men idag har vi radar och andra mätinstrument, plus att fartygen kan ladda ner väderkartor via satelliter så det är inte lika skräckfyllt längre att vara sjöfarare vid Kap Horn. Den närmaste vägen för att komma till Antarktis via vattnet är att utgå från Kap Horn, då är det 1 000 km av öppet hav som ska korsas och kallas Drakes sund. Det brukar ta ungefär 2–3 dagar att korsa sundet för att nå fram till den här avlägsna isolerade kontinenten som är vårt mål.

Nu sitter jag uppe på kommandobryggan som ligger på båtens sjunde våning och skriver. Utanför panoramafönstret har jag en fantastik utsikt över Magellans sund. Det här är sundet som var sjöfararnas förbindelselänk mellan Atlanten och Stilla havet innan Panamakanalen byggdes.

I slutet på maj ringde telefonen och jag fick reda på att jag blivit uttagen som lärarstipendiat på Odens nästa resa till Antarktis. Vilka glädjetjut och hopp jag utförde i mitt kontor på skolan. Fantastiskt. Vilket äventyr. Wow. Jag tackade ja till resan innan sommarlovet. Mina kollegor och rektor stöttade mig helhjärtat i denna resa och jag tackar dem för det.

Det är morgon den trettioförsta mars och vi närmar oss sakta men säkert Falklandsöarna/Malvinas. Dagens färgskala är grå och vinden kommer från nord, vilket bromsar vår fart en aning.

Mitt på dagen den tjugosjätte mars anlände vi till Melchior Islands – en ögrupp som ligger mellan Anvers Island och Brabant Island. De flesta öarna i ögruppen är döpta efter det grekiska alfabetet. Vi var intresserade i Melchioröarna eftersom de använts som bas för pelagisk valfångst och för forskning.

Vid soluppgången denna morgon lättade vi ankar och påbörjade vår resa mot Melchior Islands – vårt sista stopp i Antarktis innan vi påbörjar vår resa tillbaka mot Falklandsöarna/Malvinas.

Under de tidiga morgontimmarna onsdagen den tjugofjärde mars fortsatte vi vårt dokumentationsarbete av olika landbaser för flytande kokerier vid Svend Foyn Harbour, Nansen Island.

Den tjugosjunde januari år 1915 eldhärjades det flytande kokeriet Guvernören, medan det låg för ankar vid Enterprise Island i Antarktis. Hela besättningen på 85 man kunde räddas, men de 16 800 tunnorna med valolja brann upp. 95 år senare ligger vi för ankar vid sidan av vraket av denna flytande fabrik, som blivit något av en symbol för den pelagiska valfångstindustri som var baserad i Gerlache Strait.

Det är lugnt väder i dag och vi är på färd mot Gerlache Strait och Nansen Island i syd. I går hade vi dock ytterligare en dag med dåligt väder.

Under de tidiga morgontimmarna den nittonde mars lämnade vi den argentinska basen Esperanza och satte kurs mot Paulet Island och Snow Hill i sydost – platser där medlemmar av Otto Nordenskjöld-expeditionen övervintrade efter att deras skepp Antarctic hade krossats av packisen.

Vårt fältarbete vid Esperanza blev lyckat. Över en mycket lång arbetsdag lyckades vi insamla i stort sett all den information vi sökte.