Nu sitter jag uppe på kommandobryggan som ligger på båtens sjunde våning och skriver. Utanför panoramafönstret har jag en fantastik utsikt över Magellans sund. Det här är sundet som var sjöfararnas förbindelselänk mellan Atlanten och Stilla havet innan Panamakanalen byggdes. Den här vattenvägen är delvis i lä av Eldslandet och det chilenska fastlandet, vilket gör/gjorde att sjöresan mellan världshaven blev ”lugnare” jämfört med att runda Kap Horn, som är den sydligaste spetsen på Sydamerika.

För att komma till Antarktis måste vi åka rakt söder ut över Drakes sund, också kallat stormarnas sund. Här avlöser lågtrycken varandra i en rasande fart på grund av att det är mycket varm och kall luft som möts och att det inte finns någon landmassa som ger lä runt den här 60:e breddgraden på jordklotet. Titta på en karta eller ännu bättre på en jordglob och du ser att det är en obruten ring av vatten. De här vindarna och stormarna som härjar i Drakes sund går under namnet the Screaming sixties. Men jag får tänka på att i det här farvattnet har många utforskare så som Ferdinand Magellan, Francis Drake och Charles Darwin rest – de historiska vingslagen flaxar tryggt runt Oden.

Det blev en lång och strapatsrik resa för att nå fram till Odens hamn i Punta Arenas. Flygkaoset i Europa, närmare bestämt i Madrid, gjorde att flygen ställdes in och sköts upp – vilket orsakade en dominoeffekt i planeringen av flygrouten. Men allt har något gott med sig. Under all väntan på flygplatserna lärde jag känna mina trevliga polarmedresenärer som var en hel del ur besättningen, skeppsläkaren, helikopterpersonal och forskare från SU. Så i allt kaos och väntan blev det en hel del skratt också. I Punta Arenas byttes Odens besättning och forskarna mönstrade på. Sjömännen som blev avlösta var glada att de kunde åka hem och fira jul.

Under de få dagarna i hamn, innan Oden fortsätter sin resa, har det varit en febril aktivitet ombord. Besättningen har jobbat hårt med att få Oden redo för den 5 veckor långa resan till och från Antarktis. De vet vad de har att göra och jag har inte sett till dem så värst mycket. Forskare, doktorander och tekniker har varit upptagna med att packa upp sina laboratorier. Lådor ska hittas, utrustning ska kontrolleras och instrument ska säkras så att de inte skadas under den vilda passagen över till Antarktis. Ibland kan en våg av desperation sväva över dem när de inte hittar sina lådor. Den här båten har många skrymslen och vrår och saker och ting kan gömma sig. Men nu är det bara några timmar till avgång och allt verkar falla på plats.

Väskor och lådor har hittats. Material som beställts i sista minuten har levererats med motorbåt till Oden. Det gäller att allt är på plats när Oden lämnar hamn. Då måste analys- och provtagningsinstrumenten fungera, för ute på sjön gäller bara ens egen uppfinningsrikedom om något fattas eller går sönder. Det är mycket pengar som ”står på spel” så forskarna har ett stort ansvar att vara välplanerade.

I all den förberedelsen ingår också att vi ”nya” lär oss säkerheten ombord. Styrmännen har instruerat och gått igenom vad vi ska göra om det börjar brinna eller båten förliser. Vi har bland annat lärt oss var brandvarnare, brandsläckare, larmknappar, larmsignaler, räddningsdräkter (som är stora som hus), utrymningsplatser och livbåtar finns. Alla styrmänn har rökdykar- och sjukvårdsutbildning, vilket är skönt att veta.

Ute på däck känner jag doften av havet i den ganska ljumma vinden idag. Om några timmar börjar Oden styra söderut till jordklotets vita kontinent. Förväntningarna inför avresan hänger mycket intensivt i luften, speciellt bland oss som innan aldrig deltagit på en sådan här resa. Snart är jag på väg till en plats med den mest orörda naturen vi har här på Jorden!

Caroline Gennser, lärarstipendiat, S:ta Ragnhildgymnasiet