Under Oden Southern Ocean samlades prover från tre olika sälarter; ross-, weddell- och krabbätarsälar. Framförallt sökte forskarna efter antikroppar till valpsjukevirus hos sälarna.
Isbrytaren Oden har nu lagt till vid den amerikanska forskningsstationen McMurdo och årets Oden Southern Ocean-expedition är avslutad. Deltagarna kommer att flyga från stationen till Christchurch, Nya Zeeland, och därifrån vidare hemåt. Expeditonen har varit lyckad med sitt tvärvetenskapliga forskningsprogram och samarbete med det amerikanska fartyget Nathaniel B. Palmer. Oden kommer nu att fortsätta arbeta i området inom ett isbrytaruppdrag, som möjliggör båttransporter till och från den amerikanska stationen under säsongen.
Projekten på Oden handlar inte bara om miljöforskning – här utförs även grundforskning om sälar. Det är inte lätt att överleva i Antarktis, speciellt inte på land. Det är endast ett mindre antal arter av sälar och fåglar som har anpassat sig till det här karga klimatet. Det finns sex olika sälarter på Antarktis. Det som är unikt med de antarktiska sälarna är att storleken på populationerna återspeglar naturens egen bärkapacitet, helt utan människans påverkan.
Antarktis, som är större än Europa, är den kallaste platsen på jorden och hela 2/3 av vårt färskvatten finns inlåst i isen. Det mesta, cirka 99 %, av Antarktis landmassa är under is och endast vid kusten finns det barmark t.ex. vid inloppet till McMurdo-sundet. Kontinenten ligger högt över vattenytan, hälften av landet ligger på 2000 m höjd eller mer och högsta istoppen är 4200 m hög. All den här isen på den Antarktiska kontinenten har potential att höja vattennivån i världshaven. Enbart det Västantarktiska istäcket (den delen av Antarktis där Oden befinner sig just nu) innehåller ca 10 % av totala ismassan och motsvarar en vattennivåhöjning på 5–6 m om den här volymen is skulle smälta!
En av de stora frågorna för vår miljö är den globala uppvärmningen. Många forskargrupper ombord på Oden arbetar med den här frågan ur olika perspektiv.
Djurliv i Antarktis.
Jag har förmånen som stipendiat att kunna gå runt bland forskargrupperna och informellt intervjua dem om deras arbete och prova på olika arbetsuppgifter. Det är en mycket givande uppgift eftersom alla brinner för sina forskningsprojekt och gärna berättar om vad de sysslar med. När jag trevande börjar ställa frågor får jag intressanta och innehållsrika förklaringar, dessutom får jag chansen att lära känna personen bakom forskaren. Det ger stor behållning att få förklaringar, men att få prova på olika praktiska moment är väldigt värdefullt och roligt för mig som lärare.
Bilder från Antarktis.
Hur många grader är det? Ni har det nog kallare hemma i Södertälje än vad det är här i Antarktis. Det är sommar just nu på denna sida av jordklotet och inte vinter. Temperaturen ligger mellan -0.5 °C och -4 °C. Kallare än så har det faktiskt inte varit. Ibland blåser det mycket och då känns det kallare – men så är det ju hemma också.
Laboratoriearbete pågår hela tiden på Oden, men fältarbetet med provtagningar är planerade till 15 dagar under resan. Mycket av fältarbetet görs under så kallade isstationer. Då lägger Oden till vid ett stort isflak. Positionerna för stoppen planeras av forskningscheferna och kaptenen på Oden i samarbete med de olika forskningsgrupperna. Det är inte alltid så lätt att komma till den perfekta platsen, verkligheten stämmer inte alltid överens med kartan och ibland finns det inga sjökort. Nu har fartyget andra hjälpmedel att ta till, men svårigheter med hav i polarområden är att ismassorna rör på sig hela tiden.
Ombord på Oden arrangeras miniseminarier där forskarna berättar om sina projekt. Här är en sammanfattning av Rebecca Dickhut (Virginia Institute of Marine Science) med projektet Collaborative Research: Persistent Organic Pollutants in the Antarctic Marine Food Web: Impact of Climate Change and Insights into the Feeding Ecology of Apex Predators.
Kap Horn, Sydamerikas sydligaste spets var förr i tiden sjömännens skräck, ett område som ofta är insvept i dimma. Sjömännen visst inte vad som väntade dem vädervis runt hörnet. Här kolliderar vattenmassorna från två stora hav vilket kan pressa upp 25 m höga vågor, speciellt när isande stormvindar ligger på från Antarktis. Men idag har vi radar och andra mätinstrument, plus att fartygen kan ladda ner väderkartor via satelliter så det är inte lika skräckfyllt längre att vara sjöfarare vid Kap Horn. Den närmaste vägen för att komma till Antarktis via vattnet är att utgå från Kap Horn, då är det 1 000 km av öppet hav som ska korsas och kallas Drakes sund. Det brukar ta ungefär 2–3 dagar att korsa sundet för att nå fram till den här avlägsna isolerade kontinenten som är vårt mål.
Nu sitter jag uppe på kommandobryggan som ligger på båtens sjunde våning och skriver. Utanför panoramafönstret har jag en fantastik utsikt över Magellans sund. Det här är sundet som var sjöfararnas förbindelselänk mellan Atlanten och Stilla havet innan Panamakanalen byggdes.
I slutet på maj ringde telefonen och jag fick reda på att jag blivit uttagen som lärarstipendiat på Odens nästa resa till Antarktis. Vilka glädjetjut och hopp jag utförde i mitt kontor på skolan. Fantastiskt. Vilket äventyr. Wow. Jag tackade ja till resan innan sommarlovet. Mina kollegor och rektor stöttade mig helhjärtat i denna resa och jag tackar dem för det.
