En av de stora frågorna för vår miljö är den globala uppvärmningen. Många forskargrupper ombord på Oden arbetar med den här frågan ur olika perspektiv.
Del 2
Den globala uppvärmningen kan få havsnivån att stiga i världshaven.
Antarktis, som är större än Europa, är den kallaste platsen på jorden och hela 2/3 av vårt färskvatten finns inlåst i isen. Det mesta, cirka 99 %, av Antarktis landmassa är under is och endast vid kusten finns det barmark t.ex. vid inloppet till McMurdo-sundet. Kontinenten ligger högt över vattenytan, hälften av landet ligger på 2000 m höjd eller mer och högsta istoppen är 4200 m hög. All den här isen på den Antarktiska kontinenten har potential att höja vattennivån i världshaven. Enbart det Västantarktiska istäcket (den delen av Antarktis där Oden befinner sig just nu) innehåller ca 10 % av totala ismassan och motsvarar en vattennivåhöjning på 5–6 m om den här volymen is skulle smälta!
Inlandsisarna på Antarktis bildas av nederbörd som ackumuleras, samtidigt som is exporteras bort av glaciärerna. Glaciärer bildas när snö och is trycks ihop under lång tid och bildar ett istäcke som långsamt rör sig framåt ner mot havet. Vid kusten bildas flytande glaciärtungor, så kallade isshelfer, som kan ha en tjocklek upp emot 1000 m. Det finns ingen ökad nettosmältning av is på Antarktis, men det finns observationer som gjorts under de senaste åren som visat att isshelferna i Västantarktis tunnats ut med ca 5 m per år. Dessutom har man upptäckt att glaciärerna rör sig snabbare än tidigare, vilket också har en indirekt påverkan att inlandsisen vid kusten blir tunnare. Antarktis omges av en relativt varm vattenmassa, som kallas cirkumpolärt djupvatten. En trolig orsak till förtunningen av isshelferna är att de smälter underifrån på grund av att det varma vattnet cirkulerar in under isen. Om isshelferna smälter snabbare på grund av någon förändring i havet som har med ökad temperatur eller förhöjd cirkulation hos vattenströmmarna har man dock inte visat än, men forskars på nu.
Vad händer på Oden?
Anna Wåhlin och Lars Arneborg, som arbetar på Institutionen för geovetenskaper på Göteborgs universitet, driver ett forskningsprojekt där de studerar cirkulationen av den cirkumpolära djupvattenmassan in i Amundsenhavet. Amundsenhavet är ett ganska grunt område beläget utanför flera av de Västantarktiska isshelferna. Ett av huvudsyftena är att följa hur det varma havsvattnet tränger in under isshelferna i olika djuprännor (undervattensdalar), som man vet finns men dåligt dokumenterade.
Med hjälp av CTD:n, mäter de temperatur, djup, salthalt och syrenivåer i vattnet. Mätningar utförs från djuphaven (4 km) uppför kontinentalbranten och kontinentalsockeln (400 m) längs med olika transekt (räta linjer). Dessa mätningar upprepas under tre expeditioner med isbrytaren Oden. Årets expedition är den andra i raden.
Under den första expeditionen sattes det ut ett instrument som har haft i uppgift att mäta salthalt, temperatur och ström i Amundsenhavet på 500–600 m djup under ett års tid. Meningen är att det ska samlas in information under två på varandra följande å, vilket kommer ge en bild av hur årstidscykeln ser ut för dessa parametrar speciellt under vintersäsongen då inga fartyg kan nå området.
En av de stora uppgifterna under årets expedition var att hitta tillbaka till det nedsänkta instrumentet, få upp det till ytan, läsa av mätvärdena och sedan placera ut det i havsdjupet igen tillsammans med ytterligare en CTD. Det var mycket nervositet inblandat i detta moment. Instrumentet skulle lokaliseras, och sedan gällde det att Anna och Lars kunde kommunicera med sitt instrument från ytan och få det att släppa sin förtöjning på havsbotten, så att det kunde flyta upp till ytan. Problemet med att vara i polarområde är att när de väl hittade sitt instrument låg det ett jättestort isflak i vägen! De fick helt enkelt vänta och 24 h senare hade tursamt isflaket flutit iväg och det var fritt vatten. Med nerverna på helspänn men med positiv inställning fungerade allt som det skulle.
Efter att ha läst av det senaste årets information, sjösatt båda instrumenten till nästa år och utfört alla sina CTD-mätningar har det sammanfattningsvis varit en lyckad expedition. Anna och Lars har nu massor av data att ta hem och arbeta med och kartläggningen av vattenströmmarna i Amundsenhavet är nu på gång.
Caroline Gennser, lärarstipendiat, S:ta Ragnhildgymnasiet