Isstation. Foto: Caroline Gennser

Laboratoriearbete pågår hela tiden på Oden, men fältarbetet med provtagningar är planerade till 15 dagar under resan. Mycket av fältarbetet görs under så kallade isstationer. Då lägger Oden till vid ett stort isflak. Positionerna för stoppen planeras av forskningscheferna och kaptenen på Oden i samarbete med de olika forskningsgrupperna. Det är inte alltid så lätt att komma till den perfekta platsen, verkligheten stämmer inte alltid överens med kartan och ibland finns det inga sjökort. Nu har fartyget andra hjälpmedel att ta till, men svårigheter med hav i polarområden är att ismassorna rör på sig hela tiden.

Oceanograferna, marinkemisterna och marinbiologer är intresserade av hur det ser ut på ytan och under ytan med djup och strömmar. Det första isflaket som Oden stannade till vid var inte så stort, kanske några 100 kvadratmeter. När besättningen var klar med att sätta fast landgången myllrade forskargrupperna ut på isen. Man började borra iskärnor, hämta snö och vattenprover, köra CTD, tråla med planktonnät, samla in brun is och mycket mer. Ibland stannar fartyget några timmar vid en isstation och ibland 24 timmar beroende på önskemål.

Provisoriskt labb på isen. Foto: Caroline Gennser

Det är en hel del säkerhet som gäller vid arbete på isen. Vi måste alla ha på oss flytoverall eller flytväst när vi är ute på isflaken. Flytoverallerna är varma, vindtäta, vilket är skönt i snålblåsten, och gulblå vilket gör att man syns väldigt bra på isen. Dessutom måste vi ha med oss en VHF-radio och varje gång man passerar landgången måste det meddelas till bryggan.

Det finns många svårigheter med att arbeta i snö och is, bland annat att forsla och rigga upp all utrustning som behövs. Det är tungt och det blir tyngre av att man trampar igenom snötäcket vartannat steg medan man bär på materialet. Det finns slädar och snöskor att låna, vilket hjälper mycket, men det krävs att man är rätt vältränad om man vill arbeta som polarforskare. Har man väldigt mycket och tung utrustning kan man be helikoptern att lyfta ut materialet på isen. Utrustningen paketeras då i ett kraftigt nät som fästs under helikoptern, som flyger det till den angivna platsen.

Mini-CTD. Foto: Caroline Gennser

Mycket isborrande sker på isen med hjälp av bensindrivna borrar men det finns även handdrivna. Beroende på isens tjocklek som brukar vara mellan 1–2 m, kan man få arbeta rätt hårt för att komma igenom den. När t.ex. en mini-CTD ska skickas ner behövs det ett hål i isen som är ungefär 30 cm i diameter. CTD är sensorer som sitter på en vajer, som sänks ner i vattnet och har till uppgift att mäta konduktivitet, temperatur, djup och syrgashalt. Informationen tankas sedan ner på en dator när CTD:n kommer upp till ytan igen. Den här typen av sensor kan sänkas ner ända till bottnen och ibland är bottnen 4 km ner! Det är en rejäl vinsch som CTD:n är fäst vid. Den här typen av arbete kräver en hel del utrustning på isen. På samma vajer som CTD:n kan man fästa en cylinderformad vattenhämtare. Den används till att hämta upp vattenprover från olika djup. För att stänga cylindern släpper man ner en tyngd längs med vajern, som slår till en speciell mekanism så att vattenhämtaren stängs. Håller man pekfingret på vajern kan man känna när tyngden slår till i flaskan – känsla! Vattnet fördelas sedan i olika provflaskor ute på isen och forslas tillbaka till de olika projektgrupperna på Oden.

CTD:n har sänkts ner i ishål. Foto: Caroline Gennser

Efter att ha varit med ut på olika isstationer kan jag sammanfatta att arbeta på isen är mycket svårare än att arbeta in på labb. Det är kallt, blåsigt, snö, dåligt fäste, dålig sikt, kalla fingrar, inga bord, halkigt, näsvisa pingviner, klumpiga overaller, våta stövlar och smutsiga solglasögon gör att enkla utförande blir svåra att utföra. Men jag har också lärt mig att ett av de viktigaste redskapen på en isstation är en hålslev för att hålla rent ishålen så att det inte fryser igen.

Idag är det en fantastisk dag här i Amundsenhavet. Solen skiner och snön gnistrar. Nu är det dags att dra på sig overallen och stövlarna och passa på att fotografera forskarna i aktion på isen i det här fina vädret innan jag ska hjälp till att duka inför nyårssupén i mässen. Nyårsfirandet börjar kl.18 på Oden, innan dess arbetas det på som vanligt! Alla ser framemot firandet ikväll, ett trevligt avbrott i fartygets vardag.

Caroline Gennser, lärarstipendiat, S:ta Ragnhildgymnasiet