I dag är det söndag och även om varje dag är den samma på så vis att vi arbetar varje dag (och natt) så är ändå varje dag sin egen. Isen, bergen, molnen och ljuset. Allt förändras. På söndagar får vi dessutom efterrätt till middag vilket gör det hela lite extra bra.

Men störst inflytande på dagarna har ändå forskningen. För att använda tiden här uppe så effektivt som möjligt förflyttar vi oss ständigt mellan olika platser som är av intresse. Forskare, besättning och tekniker arbetar dygnet runt för att samla data och eftersom alla forskningsprojekt kräver olika förutsättningar och har olika intresseområden, så betyder det att vi ständigt är i rörelse och att det alltid händer någonting ombord. I början var det flygoperationer för att få ut alla landgrupper och nu senast så har det varit sedimentprover som stått högst upp på listan.

De första sedimentproverna någonsin från detta område ligger nu i säkert förvar i huvudlabbet. Och sedan första sedimentkärnan kom ombord så har fler prover tagits vid 14 olika provtagningstillfällen inne i Petermannfjorden, och fler kommer det att bli! Utifrån den kartläggning som gjorts inne och utanför fjorden så finns det redan flera intressanta punkter på kartan som forskarna mer än gärna hämtar prover från.

Proverna har tagits med hjälp av tre olika sorters utrustning – multicorer, gravitationslod och kolvlod. Multicorern ser ut som en spindel försedd med åtta plastbehållare och ”snöskor” som hjälper multicoren att landa mjukt i sediment. När snöskorna landar på bottnen så tränger alla åtta plastbehållare ner i sedimentet och på så sätt får man åtta mindre sedimentkärnor från samma plats.

Multicorern laddas med åtta plaströr och sänds sedan ner till botten där rören tränger ner i sedimentet och hämtar åtta olika prover vid samma provtagningstillfälle. Foto: Ida Kinner

Gravitationslodet, som forskarna har använt i dag, ser mer ut som ett långt rör snarare än en spindel och med hjälp av gravitationens kraft sänks röret ner i vattnet och fortsätter rakt ner i sedimentet.

Martin Jakobsson och Joseph Stoner väntar på att gravitationslodet ska komma tillbaka upp till havsytan. Foto: Ida Kinner

Gravitationslodet dras tillbaka in på däck efter att ha sänkts ner på 400 meters djup för att hämta sedimentprover. Foto: Ida Kinner

Markus Karasti håller sedimentkärnan som just tagits upp med hjälp av gravitationslodet. Foto: Ida Kinner

Det sista, kolvlodet eller Kullenberglod som det också kallas, är faktiskt en svensk uppfinning, som uppfanns av Börje Kullenberg till Albatrossexpeditionen 1947/48 för att kunna ta extra långa sedimentkärnor. Kolvlodet, som också ser ut som ett långt metallrör innehållande ett plaströr, sänks ner i vattnet tillsammans med en motvikt. När motvikten träffar botten släpper det som forskarna kallar för utlösarmekanismen och plaströret tränger smidigt ner 12 meter i sedimentet.

När sedimentproverna kommit upp till ytan delas plastbehållaren till en hanterbar storlek. Även om sedimentrören ser fjäderlätta ut när de slängs upp på axeln för mänsklig transport bort till labbet, så väger rören betydligt mycket mer än vad man kan tro. Väl i labbet delas behållarna och paketeras noga för transport till Oregon State University där de kommer förvaras i väntan på analys.

Paul Walczak skär sedimentprovet innan det tas vidare upp till labbet. Foto: Ida Kinner

Martin Jakobsson och Chris Moser provsmakar på sedimentet för att känna strukturen. Foto: Ida Kinner