Dimma. Foto: Amund E. B. Lindberg

Färdas man till sjöss i Arktis under sommaren är normaltillståndet dimma.
Dimma och åter dimma.

Mer eller mindre förekommer det dimma under den mesta delen av tiden. Blir det en solig dag och avsaknaden av låga stratusmoln är påtaglig – då vet man att dimman snart kommer tillbaka. När dimman är borta värmer solens strålar vattnet och ytan på isen, luften tillförs ytterligare fukt och då ökar risken för dimma igen.

När man planlägger den operativa verksamheten så får man räkna med dimma under ca 80 procent av tiden. Oftast är dimman på håll, men den finns där. De dagar då dimma saknas under en expedition kan man så gott som räkna på en hand. Dimman försvårar planeringen. Kombinationen av riktigt tjock dimma och kraftig is försenar fartygets framfart. Om dimman ligger tjock är det svårt att från bryggan se sprickor och råksystem i isen. Mindre lager av dimma försvårar även för våra helikoptrar eftersom sikten försämras och är det minusgrader i luften finns det risk för nedisning.

För att underlätta Odens framfart genom drivisbälten används visuella bilder, men framförallt är det radarsatellitbilder som används, vilket ger värdefull information om det aktuella isläget. Men det är just det, bilden är en bild av det aktuella isläget i den stund då satellitbilden tas. I bästa fall kan man få ett par radarsatellitbilder per dag. I sämsta fall ingen. Oavsett om man är hemmavid i svenska farvatten eller i Arktis så är isen i rörelse.

Är isrörelsen kraftig, 1 knop och mer, så ändras isläget mycket på 10 timmar – 10 nautiska mil eller ca 20 km. På ett dygn blir det ännu mer. I det området där vi arbetar är isrörelsen som mest över 2 knop och det betyder att på ett dygn kan isen röra sig långt över 25–50 nautiska mil eller 50–100 km. Därmed blir också satellitbildsinformationen snabbt gammal. Därför gör vi närmare undersökning av möjliga vägar fram genom isen via helikopter, populärt kallat ”heli-rek” eller ”is-rek”. Utan denna möjlighet skulle framfarten bli betydligt mycket svårare och vissa gånger temporärt helt omöjlig. Detta gäller i vattnen hemma i Bottniska viken och Östersjön, men framförallt så gäller det i Arktis.

Under expeditionen pågår mätningar från Oden med seismiska undersökningar, flerstråligt ekolod, sedimentproppar, CTD-mätningar m.m. Det pågår också mätningar och samling av data ute i fält med tre landbaserade team samt ett fartygsbaserat team som flygs i land över dagen. För att möjliggöra denna verksamhet krävs en helikopter, och under denna expedition har vi två. Helikoptrarna används både för att frakta personal och forskningsutrustning samt för is-rek.

Inloppet till Bessels fjord. Foto: Amund E. B Lindberg

Under två veckor har vi haft bra flygväder med väldigt få timmar med dimma. Dagarna har dominerats av torr luft, inte alls den fuktmättade luft som man annars möter på längs kusten vid östra Grönland eller uppe i Arktiska oceanen. I Nares sund och i Petermannfjorden har vädret mestadels varit helt underbart. Soligt, cirrus och altocumulus venticularis moln, och temperaturer på +5 ºC till -1 ºC. Det känns som antalet soltimmar har varit fler här än hemma på västkusten under juli månad.

Inne i Petermannfjorden har vinden lokalt styrts relativt mycket av katabatiska vindar från glaciären och shelfen. Men sedan vi ankom till Petermannfjorden har det legat en dimbank på den kanadensiska sidan av Nares sund och sedan några dygn tillbaks har vi haft ett väderomslag. Vindarna har gått mer allmänt över till nordost i Nares sund. Som resultat av fallvindarna har vindarna i Petermannfjorden istället varit mestadels sydostliga. Temperaturen har sakta sjunkit till kring nollan eller strax där under.

Dimbanken längs kanadensiska kusten söder om Archerfjorden har fått sällskap. Åt alla håll finns dimman. Låga stratusmoln dominerar horisonten och antalet timmar med bara höga moln och sol har blivit betydligt färre. Dimman är åter i antågande och att den arktiska sommaren närmar sig sitt slut råder det ingen tvekan om.

På Oden närmar vi oss avslut av undersökningarna vid Petermannglaciären, i fjorden och Nares sund.

Joe Island med stratustäcke. Foto: Amund E. B. Lindberg