En solig dag i början av augusti tog Petermannfjorden emot oss. Delar av vinterns havsis låg fortfarande kvar och i den yttre delen av fjorden fanns det is som drivit in genom Nares sund med avsändare Arktiska oceanen. Det var sommar i Nares sund och Petermannfjorden.
Färdas man till sjöss i Arktis under sommaren är normaltillståndet dimma. Dimma och åter dimma.
Sedan vi kom fram till Petermannfjorden för tre veckor sedan har det tjocka isbältet som låg på fjorden drivit bort. Nu är det bara mindre isberg från Petermannglaciären, såväl som lite större isberg och rester av is från årets vinter som driver runt på fjorden.
I arbetsuppgifterna för de operativa meteorologerna/flygledarna ingår normalt inte att vara ”lastemann” för de helikoptertransporter som utförs till och från forskningsteamen som är på land. Men i måndags fick jag en möjlighet att åka med en av de helikoptrar som man annars ger prognoser till och har flygledning för på Oden, SE-JFK.
Det är ett litet samhälle, nästan som en liten by, som har färdats genom den Arktiska oceanen. 70 människor har sedan embarkering i Barrow varit våra kollegor, kompisar, vänner och familj. Vid ankomst och avmönstring för forskarna i Tromsö löses stora delar av detta samhälle upp.
Dagarna fylls av arbete. Dagarna blir tid och tiden flyter lätt ihop. De två rutiner som gör att det går att avgöra vart i veckan man är traditionsenlig: ärtsoppa och pannkakor till torsdagsmiddag och lördagsstädning av hytt och allmänna utrymmen.
