Inlandsisen.
Grönlands inlandsis.
Världens näst största landismassa. Endast Antarktis är större.
Ett ismassiv lika stort som nästan en femtedel av Europa i yta.

En sak är att se det på TV.
En annan att höra om det.
Eller läsa om det.
Men det är så mäktigt att det är svårt att begripa om man inte sett det med egna ögon. Att Grönland är en ö, det vet vi. Men det är ingen ö i storlek med Gotland. Ön Grönland är enorm. För att få perspektiv. Gotland får plats ca 700 gånger på Grönland yta. Över tre fjärdedelar av Grönland är täckt av denna enorma massa is. Där inlandsisen kommer ut till havet och havsvatten finns under kallas det shelfis.

I arbetsuppgifterna för de operativa meteorologerna/flygledarna ingår normalt inte att vara ”lastemann” för de helikoptertransporter som utförs till och från forskningsteamen som är på land. Men i måndags fick jag en möjlighet att åka med en av de helikoptrar som man annars ger prognoser till och har flygledning för på Oden, SE-JFK. Tillsammans med piloten Sven och kollegan Pär skulle vi hjälpa till att flytta ett forskningsteam från British Antarctic Survey, BAS, som skulle flytta en forskningsplats på shelfen till en annan ytterligare 10 nm uppströms på shelfen.

En av de första dagarna som vi började att slinga de 12–14 ton med forskningsutrustning från Oden till BAS teamet så var det svårt att förstå helikopterpiloten Svens nöjdhet över det vackra landskapet. Efter det att han hade satt ned ett forskningsteam på shelfen, gjorde han det klart över flygradion med fåordigt norrbottniska ”det är så vackert här, nu har jag det bra”. Inte kunde jag ha trott att det var så fint. Ja, ja tänkte jag. Det är väl lite som Kebnekaise. Men icke. Det var magiskt. Det är något av det vackraste jag skådat.

På väg till första platsen där BAS-teamet var, var det ett magnifikt landskap. På mitten av Petermannglaciären forsar en meandrande smältvattenälv fram på. Genom tiden har den grävt sig djupare ned i glaciären och shelfen och på flera ställen slingrar den sig fram, precis som en å eller mindre älv gör hemma i moder Svea. Från 500–800 fot över isen ser landskapet så snällt ut. Lite som en god glasstårta med som ligger där nere. På tillräckligt hög höjd ser man inte konturerna i isen så väl. När helikoptern går ned mot glaciären på 100 fot börjar konturerna synas. Och de veck och dalgångar som finns där nere blir plötsligen väldigt synligt och stora. Det som från luften ser ut som chokladsås på glasstårtan är enorma högar grus.

En snabb landning på BAS 1 lägret. Pär åker vidare med två av britterna till det stället som forskningslägret skall flyttas till, BAS 2. Jag står kvar med de två andra och skall koppla de 7–8 fullastade lastnät och lådor som skall slingas under helikoptern.

Inför varje lyft som skall ske med helikoptern, flyger den in med vajer & elektrisk utlösbar krok, mot lasten. Lastemannen står några meter ifrån kroken. Man släpper den inte med blicken. Helikoptern stannar upp i luften, man går fram och greppar om kroken som hänger i luften och drar den mot rundslingen. Kopplar fast och ser att lasten sakta och säkert lyfts från marken. Under tiden blåser det nere vid marken bra över 25 m/s från helikopterns rotorbladrörelse.

Fem timmar senare har vi bunkrat helikoptern, njutit av shelfens tystnad och lyft all last.

Väl framme på den nya platsen, BAS 2, när all utrustning var transporterat, landar helikoptern. På plats är Pär som har varit och kopplat loss och lastat av lasten som slingats under helikoptern dit.

Vackrare plats får man leta länge efter. Samtidigt som lukten av förbränt jetbränsle försvann, tog Sven fram fotogenköket. Med vatten från den forsande glaciärbäcken, kokades kaffe och blåbärsoppa. Och aldrig har väl kaffe smakat bättre. Hade man frågan mig för 10 år sedan, för 20 år sedan eller för 10 dagar sedan, då fanns det inte en gång i tankesfären att jag någon gång skulle sitta någonstans på Grönlands inlandsis eller shelfis och dricka kaffe. Under mig någonstans mellan 150 – 200 meter glaciäris. Därunder flera hundra meter med oceanvatten.

Men godast av allt var Sven tog fram lite torkat renkött. Då, just då, kändes det som världens bästa topp-tur.

SE-JFK åker i väg med sling från BAS 1 till BAS 2. Foto: Amund E. B. Lindberg

Längs Petermannfjorden reser sig fjällen upp ca 600 meter över havet. Talusbranter längst ned och på toppen ligger en ”liten” klick med inlandsis ca 30 m tjock. Foto: Amund E. B. Lindberg

Den meandrande glaciärälven. Foto: Amund E. B. Lindberg

Veckad gläciäris längs bergväggen, där en mindre glaciär möter huvudfåran av Petermannglaciären. Foto: Amund E. B. Lindberg

Pär njuter av ytterligare en dag på ”kontoret”. Foto: Amund E. B. Lindberg

Fikapaus efter avslutad arbetsdag. Foto: Amund E. B. Lindberg

BAS-läger nummer 1 från luften. Foto: Amund E. B. Lindberg