De tre sista dagarna har vi ägnat åt nedmontering av MARA:s stora antennfält. 300 muttrar och 300 skruvar har lossats, 730 m styva kablar och 2 184 m vajer har rullats in, 250 aluminiumrör har burits bort och 50 dipolantenner har samlats in.
Vi är nu djupt inne i Amundsenhavet och så långt söderut vi kommer att komma på den här expeditionen.
Ännu en fin dag med klarblå himmel! Vi har fått sova en hel natt, så humöret är på topp och det är bara roligt att vara ute.
Flyget från Kapstaden landade vid Troll vid 03-tiden i morse. En lugn sextimmarsflygning, men ingen Dreamliner precis!
Efter några intensiva dygn med mycket arbete kan vi nu pusta ut lite. Vi har lyckats få upp en mätrigg, som ska flyttas längre söderut, men även misslyckats med att få upp en rigg.
Det är i dag 3 januari och vi befinner oss inne i Amundsenpolynian vid position 72°3,21'S, 117°2,64'W.
Vi befinner oss nu söder om 66°S och har nått fram till den första isen.
Idag på julafton kl 12 lämnade Araon hamnen i Lyttleton och är nu på väg mot sydöst med en hastighet av 15 knop. Efter några dagars mobilisering, och för vår del den sista shoppingrundan avklarad och att-göra-listan avbockad, känns det nu fint att till slut vara på väg efter förseningen.
Första etappen av resan söderut är avklarad. Vi befinner oss i Christchurch, Nya Zeeland, där vi väntar på isbrytaren Araon som är fem dagar försenad.
Under Oden Southern Ocean samlades prover från tre olika sälarter; ross-, weddell- och krabbätarsälar. Framförallt sökte forskarna efter antikroppar till valpsjukevirus hos sälarna.
Då är expeditionen alldeles strax slut. Vi har siktat Eldslandet efter att vi tagit oss över ”Drakes passage”. Nu kan det sägas – vi hade en otrolig tur med vädret.
Vi ligger nu stilla vid ett isflak och har avverkat tre av de fyra dagar vi har till förfogande för att ta prover. När vi är färdiga här på fredag morgon påbörjar vi färden norröver och lämnar isen 8 augusti.
Expeditionen har nu kommit in i slutskedet. Vi kom fram till King George Island igår och vår patient transporterades i helikopter till ett väntande chilenskt flygplan. Det slutade med andra ord lyckligt.
Vi har avslutat den första delen av vår expedition. Alla isforskare fungerar numera tillsammans som ett väloljat maskineri. På morgonen innan stationen börjar väljer några få personer ut ett lämpligt isflak.
Vi jobbar oss nu vidare västerut och solen har kommit tillbaka. Med ljuset tar både biologiska och kemiska reaktioner fart. Vi kommer att kunna följa ljusets framfart under denna den andra halvan av expeditionen.
Vi kom inte längre än 68ºS utmed nollmeridianen. Planen var att komma ner till 70ºS, men det visade sig bli allt för kostsamt både med avseende på tid och bränsle. Polarstern stångade sig fram och vi fastnade till slut.
Det finns en del skymningsljus vid horisonten några timmar per dag. Det riktigt kalla vädret har stillat sig, men istället har vi ett lågtryck med snö och vindstyrkor på 16–25 m/s. Ute känns det nästan lite kvalmigt, rena värmeböljan, bara -3 ºC.
Så har det då äntligen blivit vinter. På bara några timmar sjönk temperaturen från -5 ºC till -20 ºC och en kall vind blåser från sydöst från Antarktiska kontinenten. Detta kalla väder skall hålla i sig i en vecka säger vår meteorolog ombord.
Vi har nu varit på väg i nästan fyra dagar. Vi har ägnat dessa första dagar åt att flytta lådor, in och ut ur containrar och laboratorier – ett gigantiskt tetrisliknande spel. Vi har också ägnat tiden åt att bygga oss ett eget litet laboratorium i det stora våtlabbet på Polarstern.
Årets expedition till Seymour Island var lite annorlunda än expeditionerna 2011 och 2012. Efter en ovanligt snörik vinter blev det en ovanligt kall sommar för oss. Stora delar av ön var täckt av snö och is och havet mellan Seymour Island, Snow Hill Island, Cockburn Island och James Ross Island var fryst – något som inte har hänt under åtminstone de senaste 20 åren!
