Första etappen av resan söderut är avklarad. Vi befinner oss i Christchurch, Nya Zeeland, där vi väntar på isbrytaren Araon som är fem dagar försenad. Vi kom fram i måndags efter 37 timmars flygresa med mellanlandning i Frankfurt, Dubai, Bangkok och Sydney. Jag har varit i Christchurch två gånger tidigare, och det var en chock att se hur staden ser ut efter den stora jordbävningen februari 2011. Då var det en vacker och mysig stad med många mysiga restauranter och kul butiker. I dag finns i princip ingenting kvar av stadskärnan. Den stora katedralen ligger i ruiner, omgiven av öde rivningstomter. Stämningen är sammanbiten, dagstidningarna är fyllda av nyheter om försäkringsuppgörelser och stadens planer för uppbyggnad, ännu efter tre år.

Katedralen i Christchurch. Foto: Anna Wåhlin

För vår del har veckan tillbringats med att jaga vår utrustning, som skickades från Sverige i mitten av oktober. Den borde ha varit framme 8 december, men har inte dykt upp. Oron har växt för varje dag – om inte utrustningen finns på plats när båten skall gå, så går hela vårt forskningsprogram i stöpet. I dag, en halvtimme innan tullen stängde för helgen, lyckades vi lokalisera den och få den genom tullen. Stor lättnad i GU-lägret!

Ola har under väntetiden sysselsatt sig med vågsurfande och klättring, medan jag och Johan har tagit det lite lugnare. I förrgår var vi och tittade på ett raukfält i mitten av ön. ’Hjälp!’ hördes en röst ropa på svenska. Det var Ola som hade klättrat upp på en rauk och inte kunde komma ner. Världen är liten – väl liten ibland kanske Ola tycker…

Ola Kalén. Foto: Anna Wåhlin

På förmiddagen i morgon skall Araon anlöpa hamnen och vi får se vårt hem de kommande fem veckorna för första gången. Under helgen hoppas vi hinna kontrollera hur utrustningen överlevt transporten hit och på tisdag (julafton) klockan 12 är det avgång mot Södra Ishavet.

Allt väl i lägret!