Mätningar gjordes direkt från isbrytaren och data samlades in från mätinstrument som sedan tidigare expeditioner står placerade i havet under isen. Dessa data blir en världsunik tidsserie över cirkulationen av varmt havsvatten och smältvatten från glaciärerna varje timma under upp till sex år. Med hjälp av tidsserierna i kombination med satellitmätningar, historiska data och oceanografiska modeller kommer ett antal olika fysiska processer som kan transportera varmt vatten in mot glaciärerna att undersökas.
Glaciärerna blir tunnare
Den stora ismassa som ligger bunden på den antarktiska kontinenten har potential att höja vattenståndet i världshaven. Enbart det västantarktiska istäcket, som innehåller ca tio procent av den totala ismassan, har en volym som motsvarar en vattenståndshöjning på 5–6 m. Inlandsisarna i Antarktis byggs successivt på av ackumulerad nederbörd. Påbyggnaden balanseras av att is exporteras bort av glaciärer, som långsamt rör sig ner mot havet. Där glaciärerna mynnar i havet bildas flytande glaciärtungor som kan ha en tjocklek på upp till 1 000 m.
Observationer under senare år har visat att de flytande glaciärerna i Västantarktis blir ca fem meter tunnare per år. Dessutom har man upptäckt att glaciärerna rör sig snabbare än tidigare och att inlandsisen blir tunnare närmast kusten. De största förändringarna ser man i de glaciärer som mynnar i Amundsenhavet, ett område som på grund av sitt karga klimat och svåra isförhållanden är ett av de minst utforskade områdena i världshaven.
Antarktis omges av ett varmt, salt och relativt tungt djupvatten, så kallat cirkumpolärt djupvatten. En trolig orsak till förtunningen av glaciärtungorna är att de smälter underifrån på grund av att det varma vattnet cirkulerar in under isen. Att förstå hur denna cirkulation fungerar är viktigt för att kunna bedöma den framtida utvecklingen av det västantarktiska istäcket.
Forskningsledare
Anna Wåhlin
Institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet