Arktiska oceanen befinner sig just nu i ett föränderligt tillstånd och under de senaste 30 åren har vi fått tydliga bevis på att havsisens utbredning minskar kraftigt. Förändringar i kolcykeln i Arktiska oceanen innebär en risk att växthusgaser förs tillbaka in i det globala klimatsystemet. Förutom tillförseln av växthusgaser så påverkas havsförsurningen även av upptagningen av antropogen koldioxid från atmosfären och den mikrobiologiska nedbrytningen av markbundet organiskt material. Detta kommer sannolikt att få effekter för ekonomin, levnadsförhållandena och miljön i framtiden, och då inte bara i områden på höga breddgrader.

Syftet med projektet är att ge ökade kunskaper om den återkoppling som finns mellan olika komponenter i kolsystemet i Arktiska oceanen. Vi har bland annat studerat den biogeokemiska kolomvandlingen i vattenpelaren, CO₂-utbytet mellan luft och hav i de stora kontinentalsockelområdena samt vattenutbytet mellan grundhav och de centrala djupbassängerna. Vi har också undersökt den naturliga havsförsurningen, det vill säga den försurning som beror på biogeokemiska processer.

Med hjälp av en rosett utrustad med 24 flaskor samlades vattenprover in under hela forskningsexpeditionen, dvs. längs de yttre sibiriska grundhaven; Laptevhavet, Östsibiriska havet och Tjuktjerhavet, samt längs kontinentalbranterna och delar av Lomonosovryggen. Samspelet mellan kontinentalsockeln och djupbassängen framgår tydligt i områdena vid kontinentalsockelns kant. I område G observerades en förhöjd koncentration av silikat i ytvattnet, något som sannolikt är en rest från avrinning som blandats in i den övre vattenpelaren (figur 1a). Syret och koldioxidens flyktighet (fCO₂) visar att fotosyntesen är försumbar i ytvattnet, men att det 50 meter under ytan, förekommer sönderfall av organiskt material (figur 1b och c). Däremot finns det, i sektion D, tydliga indikationer på att det sker ett utbyte mellan sockel och djupbassängerna med uppenbara tecken på sönderfall av organiskt material (figur 1d–f). Tecknen blir dock svagare ju längre bort från kontinentalsockeln man kommer.