Arktiska oceanen befinner sig i en förändringsprocess med ett snabbt smältande istäcke. Längs den sibiriska kusten har förändringen varit dramatisk och nu syns nya enorma områden med öppet vatten under sommaren, vilket får påtagliga effekter på havstemperaturen i det övre vattenskiktet. Många biogeokemiska processer som exempelvis gasutbytet mellan luft och hav, nedbrytningen av organiskt material och metanutsläppen från havsbottnen, är i hög grad beroende av havsisen och havsförhållandena, och därför spelar havets temperatur en mycket viktig roll.

Syftet med oceanografiprojektet var att bland annat undersöka cirkulationen och utvecklingen av det varma Atlantvattnet som finns utmed den sibiriska kontinentalsockeln, samt vattenutbytet mellan kontinentalsockeln och bassängen. I en särskild studie undersöktes det varma Atlantvattnets flöde över Lomonosovryggen. Eftersom atlantvattnet följer djuphavsryggarna utgör detta ett viktigt hinder för att varmt atlantvatten ska strömma längs den sibiriska koninentalbranten. Ett annat viktigt studieområde var utbredningen och flödet av ytströmmar med låg salthalt, från flodvatten, inflöden från Stilla havet och smältande is.

Vattenprover samlades in vid 155 CTD-stationer längs de yttre sibiriska grundhaven; bland annat i Laptevhavet, Östsibiriska havet och Tjuktjerhavet, samt längs kontinentalbranten och delar av Lomonosovryggen.

De preliminära resultaten visar att de öppna, isfria vattnen i norra delen av Laptevhavet kännetecknas av relativt varmt ytvatten, med temperaturer på upp till 7 °C, medan Östsibiriska havet är istäckt och har en yttemperatur som ligger nära fryspunkten. Salthalten i ytvattnet är i allmänhet mycket lägre i Laptevhavet än i Östsibiriska havet, vilket visar på inverkan av floden Lena. Salthalten vid bottnen är högre i Laptevhavet än i Östsibiriska havet, något som i kombination med låg salthalt vid ytan ger en starkare densitetstratifiering och därmed också högre stabilitet.

Resultaten visar också att två områden utanför den ryska ekonomiska zonen är särskilt intressanta. I dessa områden höjer sig den hydrografiska strukturen mot kontinentalbranten vilket atlantvattnet att nå upp till koninentalsockelns kant. Om detta är en permanent företeelse eller speglar en tillfällig reaktion på vinddrivning är inte klarlagt. Ett annat anmärkningsvärt fenomen är det syreminimum som konstaterats i den övre delen av det atlantiska vattenskiktet och som sträcker sig mot havet och över kontinentalsluttningen. Proverna tyder på att bristen på syre orsakas av att vattenskikten blandas längs isopyknalen  (figur 3).