Som vi skrivit om i flera bloggposter tidigare så befinner vi oss i en mycket karg och ödslig miljö norr om 81:a breddgraden på nordvästra Grönland. Vi tillbringar dagarna till fots och efter att ha vandrat till alla olika punkter som vi ska kartlägga och inventera, börjar det nu efter en veckas tid vara åtskilliga mil som vi har bakom oss. Några i gruppen börjar känna av lite hälsenor, skavsår och annat, men andan är god och tejp råder bot på det mesta.

Under alla vandringar lär vi känna dalen lite bättre och börjar sakta men säkert förstå mer om landhöjningen, glaciärernas påverkan, siltlagren och snäckskalen samt alla spår av rovdjur och herbivorer vi ser. Troligen präglas landskapet av en mycket stark säsongsmässighet och vi ser ett ovanligt ekosystem där primärproducenterna (växterna) står för en mycket liten del av den totala biomassan och det är fascinerande att så stora djur som myskoxen kan energiförsörja sig i den här miljön.

Vi ser även en del mänskliga spår som inte härrör från oss. I går tog jag en extra liten omväg upp på en bergstopp och väl uppe på toppen fanns ett stenröse med en vandringsstav som markering samt en gammal rostig konservburk. Dessutom har vi hittat plastbitar och rester av en väderballong som skickats upp från en kanadensisk forskningsstation. Så även i detta avlägsna hörn av världen är vår närvaro högst påtaglig.

Stenröse och vandringsstav. Foto: Åsa Lindgren