De senaste dagarna har passerat lite som i dvala, vi gick ner på lågvarv och väntade helt enkelt ut stormen. När vindarna var som starkast höll vindmätaren på att blåsa sönder, så vi var tvungna att ta in den. Sen lät det som om det tilltog ännu mer, men hur mycket det egentligen blåste vet vi inte. Huset skakade och riste och ljudnivån var öronbedövande. Det går inte att gå upprätt i de vindstyrkorna och man ser inget på grund av drevande snö och smågrus. Risken är också överhängande att något större kan komma flygande. Vi hittade en plywoodskiva som kommit farande från öster. Att få något sådant på sig skulle kunna sluta illa.

Svårt att hålla sig upprätt. Foto: Karin Winarve

Det blev en daglig rutin att förvandla köket till yogastudio och vi var några som körde ett pass framför en dvd. Bra för kropp och knopp. Andra passade på att sitta med inventeringslistor eller att småskruva på någon pinal. TV-tittande, mobilkollande och dylikt har ersatts av goda samtal. Vi har i vårt internationella lilla gäng lärt känna varandra rätt väl på denna korta tid. Gemensamma intressen, bekanta eller andra nämnare har kommit fram. De tvärvetenskapliga middagssamtalen och avsaknaden av den lättillgängliga information man har tillgång till hemma lämnar oss till att själva finna ut svaren på de frågor som dyker upp. Det kan vara de mest lämpliga eller dåraktiga svaren, brist på fantasi är det inte, och vi nöjer oss så.

Solhälsningar i stormens öga. Foto: Karin Winarve

Skottland mot Indiana. Foto: Karin Winarve

Inomhussysslor när stormen ryter. Foto: Karin Winarve

Färskvarorna har sinat – det som återstår är ett äpple, en lök, tre apelsiner, en bit ingefära, ett halvt vitkålshuvud och en del mejeriprodukter. Frysvarorna räcker ännu några dagar. Torrvarorna i AntarctICA skulle vi nog klara oss på åtminstone halva vintern. Så illa blir det nog inte, det ser faktiskt väldigt lovande ut för morgondagens utflygning. Men man kan inte förneka att tankarna dyker upp. Vi har ju faktiskt varit isolerade på denna avsides belägna plats på en kontinent väldigt långt bort, utan möjlighet att ta oss härifrån i detta väder. Jag tror det skulle vara en annorlunda upplevelse att övervintra här. Kallt, mörkt och blåsigt. Men framför allt ensligt.

När läkaren är i fält och kocken, tillika sjuksköterskan, har skurit sig i tummen får mekanikern plåstra om. Foto: Pär Ljusberg

Jennys utslitna kängor lagade av skomakar-Calle. Foto: Karin Winarve

Naturligtvis längtar vi nog alla hem till familj och vänner, men i övrigt verkar vi inte lida några större brister. Att vara avknoppad från samhällets alla intryck och krav verkar ha fallit några i smaken, medan andra känner ett större behov av att följa med i händelserna utanför denna plats. Några längtar efter färsk frukt och grönsaker, andra efter ostbågar. Eftersom färgpaletten domineras av vitt, svart och blått är färger också något man kan sakna. Men till dess vi är hemma och möts av vårens färgprakt får vi se till att njuta av dessa unika vyer.

Frostrosor. Foto: Karin Winarve

Basen i blåsväder. Foto: Karin Winarve