Åter har en vecka förflutit i den lunk vi vant oss vid. Provtagning och analyser mest hela dygnet runt. Ibland mer intensivt och ibland mindre.

Vi började med att komplettera en sektion som vi började med under den första delen av expeditionen. Då var den djupaste stationen som vi provtog 500 meter och denna gång började vi på 1 000 meters djup och arbetade oss mot grundare vatten. Efter detta har vi tagit prover från en liknande sektion fast längre västerut. Denna från 1 000 meters djup hela vägen till 100 meter. Mycket spännande för oss att se hur minst två olika vattentyper har modifierats i sin kemiska sammansättning uppe på koninentalhyllan och sedan strömmat ut mot den djupa bassängen. För att klura ut exakt vilka processer som påverkat dessa vatten måste vi vänta till vi har alla analyserna klara och en del kommer först att göras i land efter expeditionen så det kommer att ta sin tid.

Veckans väder har varit omväxlande. Det har blåst som mest upp till ca 20 m/s men oftast har det varit strax under 10 m/s och temperaturen har legat på ett par minusgrader. Vi har också sett lite av solen, men mest har det varit molnigt. Isförhållandena är bra för oss. Lagom mycket is för att vi både skall ta oss fram utan problem och kunna ta de prover vi önskar utan de vindvågor och dyning som blir i öppet vatten. Det ser ut som vi kommer att ha dessa förhållanden i ytterligare minst en vecka.

I tisdags fick vi också besök av en isbjörnshona med en unge. Vi såg dem på långt avstånd när vi låg stilla för provtagning. Den närmade sig försiktigt, kände nog doften av stekt sill som vi hade till lunch. Låg ner och väntade ett par hundra meter bort ett tag. Jag trodde inte de skulle våga sig närmre, men till slut kanske doften tog överhand. De kom så nära som ca 50 meter från fartyget. Det är tur att det finns digitalfoto för så många bilder som togs skulle varit dyrt i den gamla filmens tidevarv. Dessa djur ser så gulliga och snälla ut, men det är skönt att stå säkert på ett högt fartyg.

Isförhållandena har också varit lättare än vi antog när vi planerade det vetenskapliga programmet. Detta innebär att den tid det tar för Oden att ta sig fram mellan forskningsstationerna är betydligt kortare än planerat. Som en konsekvens kan vi göra mer arbete när vi ser något intressant, antingen ta extra stationer, eller kartlägga strukturen av botten för att identifiera hur isbergen gjorde märken under senaste istiden. En fantastisk möjlighet att hämta hem ny information i detta område, som är mycket lite studerat, om överhuvudtaget.

Vi har för ovanlighetens skull också sett andra fartyg. Den ryska isbrytaren Yamal gick före forskningsfartyget Akademik Fedorov som samlade in en seismisk linje från djupbassängen upp på kontinentalhyllan. För att inte påverka deras mätning bad de att vi skulle hålla oss på 10 nautiska mils avstånd. Så vi såg dem bara som siluetter vid horisonten.

Efter att vi tagit den sista stationen strax efter lunch i går lördag fanns det tid för analyser av proverna innan middag. Sedan hade vi en lång sträcka att ta oss västerut innan nästa station strax efter lunch i dag söndag. Detta var en mycket lycklig tillfällighet då Odens kapten Erik fyllde 40 år och det bjöds på grillade lammkotletter till middag. Eftersom vi seglar på UTC-tid minus 12 timmar, så kom vi också på att klockan 21 var det exakt 23 år sedan Oden första gången kom till Nordpolen. Det vill säga Oden kom dit klockan 09 den 7 september 1991. En fantastisk kväll med två saker att fira. Men nu är vi åter i verkligheten med stationer ca var tredje timma. Om ytterligare 12 stationer skall vi vara nere på 2 000 meters djup om planen håller. Mer om detta nästa vecka.