I går startade SWERUS-C3 expeditionen i och med att vi lättade ankar och lämnade Tromsö bakom oss. Det var en fantastisk dag med en sol som strålade från en klarblå himmel. För mig kom minnen från 34 år tillbaka. Det var då jag lämnade Tromsö för min första Arktisexpedition, Ymer-80, också det i ett strålande väder. Den gången visste jag mycket lite vad som väntade mig. Både av hur vattnen i Arktis såg ut och dess betydelse för den globala miljön. Men naturligtvis också hur stor roll den Arktiska oceanen skulle komma att spela för min framtida forskningskarriär.

Nu sitter jag alltså på Oden för att troligen göra min sista forskningsexpedition till Arktis. Det blir min 13:e expedition till detta område med en total tid av ca 1,5 år i denna fantastiska miljö. Men miljön har förändrat sig. Jag har tydligt sett hur isförhållandena har ändrats. 1980 fanns det gott om is som var flera meter tjock och hade byggts på under flera vintrar. Isbrytaren Ymer hade det svårt att ta sig fram i vattnen norr om Svalbard och vi kunde ibland se hur bogpropellern svarvade spår i isen.

Oden vid Grönland Foto: Leif Anderson

Numera finner man den fleråriga isen i huvudsak norr om Grönland (se bilden ovan) och i de centrala delarna är isen typiskt endast en meter tjock och det finns mycket öppet vatten mellan isflaken under sommaren. Vi är på väg till vattnen norr om Sibirien där det finns ännu mer öppet vatten, vilket beror på den dominerande isdriften från detta område mot Grönland och ut till Nordatlanten längs dess östkust.

Hur de förändrade isförhållandena har påverkat omvandling och transport av metan och koldioxid är den stora motivationen för denna expedition. Vi är ca 40 personer som skall studera olika aspekter av frågeställningen, vilket inkluderar studier av sedimenten, vattnet och atmosfären, samt utbytet mellan dessa. Just nu handlar det mest om att göra utrustningen färdig för arbete samt planera hur samarbetet mellan olika grupper skall gå till. Vi skall inte börja med provtagningen förrän vi når områdena norr om Laptevhavet och dit tar det ca en veckas tid. Även om vi alla vill komma igång med arbetet är det nyttigt att lära känna varandra för det är flera personer som aldrig träffats tidigare. Vi är en internationell blandning, med personer från Ryssland, Tyskland, England, USA, Kanada och naturligtvis Sverige.

Förutom att lära känna personerna behöver vi även vänja oss vid rutinerna om bord på Oden. Även om jag har varit med på flera expeditioner med detta fartyg förut så ändras saker. När vi var ute 1991 var det Odens första forskningsexpedition så alla var mycket förväntansfulla. Den gången tog vi oss också till Nordpolen som första icke atomdrivna fartyg, något som orsakade en hel del publicitet.

Vid Nordpolen 1991 Foto: Leif Anderson

Sedan dess har Oden besökt denna plats flera gånger och de flesta i besättningen varit i dessa farvatten regelbundet. Men inte endast personalen ändras, även fartygets utrustning. 1991 byggdes i stort sett all forskningsutrustning upp kring containrar. Numera finns det stora fina laboratorier, mycket fast mätutrustning och vinschar av olika storlekar för provtagning. Även kommunikationen med omvärlden är annorlunda. 1991 var enda möjlighet till kontakt med omvärlden att kommunicera via långvågsradio, och då via Longyearbyen Radio på Svalbard. Nu kan vi ringa hem via satellittelefon såväl som skicka och ta emot e-mail. Det är detta som möjliggör att vi kan sända dessa korta berättelser om vad som händer här ombord.