Ankomst till Petermannfjorden. Foto: Amund E. B. Lindberg

En solig dag i början av augusti tog Petermannfjorden emot oss. Delar av vinterns havsis låg fortfarande kvar och i den yttre delen av fjorden fanns det is som drivit in genom Nares sund med avsändare Arktiska oceanen. Det var sommar i Nares sund och Petermannfjorden.

Arktis brukar alltid vara vackert. Ödsligt och vackert. Men denna gång överträffade detta landskap sig själv. Kala fjäll och berg, dimmolnen som likt slöjor draperar och smeker de kala fjällen, glaciärerna avspeglas i vattnet och fjällen skiftar i olika färger beroende på de sedimentära bergarternas beskaffenhet.

Men för några dagar sedan kom säsongens första snö. Ett litet lager av lätt puder la sig som en vit kappa över de karga fjällen och sommaren gjorde en snabb sorti. Den arktiska sommaren var kort även i år. Kort och intensiv. Föränderligt vacker varje dag.

Inte en dag utan att man har slagits av omgivningarnas storhet. Molnen och dimman påverkar ljuset och för varje dag nu så förlorar solens strålar höjd. Färgerna på glaciärerna, shelfen, fjällen, havsisen, isbergen och havet förändras från dag till dag.

Petermannfjorden, sedd inifrån mot utloppet. Foto: Amund E. B. Lindberg

Att expeditionen närmar sig sitt slut är kännbart. Alltid när man kommer hem efter en Arktisexpedtion blir man lite mer stillsam. Något mer reflekterande och eftertänksam. Något mer vördnadsfull inför livet. Men efter denna expedition blir det nog inte som något annat tidigare. Intrycken är smärtsamt vackra. Den tomhet som känns i kroppen efter att vi lämnat Petermannfjorden och norra delen av Nares sund kommer att ta lång tid att fylla – om det ens går.

Shelfen utanför Petermannglaciären med utströmning av en liten glaciärfåra. Foto: Amund E. B. Lindberg

Vi reser nu söderut. Närmar oss Smiths sund. I aktern nordlig vind, som mest 23 m/s. Om fyra dagar är vi framme i Thule och därifrån sker hemresa via Kangerlussuaq, Köpenhamn och slutligen Göteborg. På fredag morgon ska jag tillbaka på mitt normala arbete på SMHI igen. Efter denna resa kommer det att kännas normalt – rysligt normalt. Avståndet mellan den vackra Petermannfjorden och Göteborg är geografiskt långt. Avståndet från en oförglömlig dag på glaciären och synintrycken i Petermannfjorden till kontoret är emotionellt ännu längre.

Bakom oss har kulingen rensat Kennedykanalen på is. Längre norrut i Nares sund har samtidigt enorma mängder flerårsis drivit ned från Arktiska oceanen med samma vind. Tidigt i morse så lystes fjälltopparna på Victoria and Albert Mountains på Ellesmereön upp av ett glödande rödorange ljus från en lågt stående sol i norr. Temperaturen ligger stadigt under 0 ºC.

Förmodligen lämnar isbrytaren Oden som sista fartyg Nares sund och Petermannfjorden för denna säsong. Mellan de tjocka flak som nu har drivit ned kommer snart ny is snabbt att bildas. Början av vintern är här. Snart kommer alla bergstoppar att vara täckta av snö. Porten till Arktiska oceanen via Nares sund stängs för denna gång och kvar står jag med fullkomlig anspråkslöshet inför det faktum att jag fick möjlighet att besöka denna plats på jorden.

Dimman döljer fjälltopparna vid Judge Daly Promontory, Ellesmereön, men inte deras spegelbild, när vi reser nedåt i Nares sund. Foto: Amund E. B. Lindberg