Resan startade med en lång seglats från Longyearbyen till Kongsøya. Den första biten, ut genom Isfjorden och längs Spitsbergens östkust, fick vi ta motorn till hjälp då vinden var svag. När vi rundat Sörkapp fick vi bättre vind och kunde gå enbart för segel. En härlig känsla att färdas över Barentshavet. Det skulle ta drygt två dygn att ta sig till vår första destination, och vi höll oss sysselsatta med förberedelser, matlagning och vakthållning (främst spana efter isberg) då våra skeppare vilade.

Rundning av Sörkapp med segelbåten Aleiga. Foto: Hans Linderholm

Efter ca 55 timmar ankrade vi upp utanför Kongsøya och möttes av nyfikna sälar. Efter en god natts sömn (utan alltför mycket gungande) kunde vi äntligen komma till ”terra firma” igen. Kongsøya har en relativt platt relief, med vidsträckta flacka stränder och några hundratals meter höga platåberg med basalttoppar. Anne och hennes geologteam (Toby Koffman, Will Philipps och Anne Hormes) gav sig av upp på bergstopparna, medan mitt gäng med dendrokronologer (Mauricio Fuentes, Björn Gunnarson och Hans Linderholm) höll till på stränderna.

Geologteamet ville få svar på vilken riktning Barentshavsisens isströmmar hade under den senaste istiden. Kom de ifrån Nordaustlandet eller fanns det en egen isdom på denna karga ö? Vi fann glacialt polerad basalt och några få flyttblock av gnejs, som blivit transporterade till bergatopparna. Flyttblocken ska dateras med hjälp av kosmogena isotoper, så att vi kan uppskatta när Kongsøya blev isfritt. Efter det att isen smält ner och flyttblocken frilagts har dessa utsatts för högenergipartiklar och bildat flera olika isotoper som ¹⁰Be, ²⁶Al och ³⁶Cl. Man kan tänka sig denna process som att blocken blivit solbrända, och graden av solbrändhet kan omvandlas till tid. Vi gick 12-timmarsturer för att finna alla glacialt transporterade block som någonsin blivit avsatta på Kongsøya.