Svalbard. Foto: Hans Linderholm

Efter att ha tillbringat två dagar i Longyearbyen är vi nu redo att segla iväg. I onsdags anlände vi till ett svalt, men soligt Svalbard. Vi fick en fantastisk inflygning över södra Svalbard och dess glaciärer och spännande topografi. Väl framme började förberedelserna för fältarbetet: man får tänka till ordentligt när man ska handla mat för 8 personer i 16 dagar.

Longyearbyen. Foto: Hans Linderholm

Det finns fler isbjörnar än (bofasta) människor på Svalbard och chansen är stor att få se dem när man är utanför samhällena. Det är obligatoriskt att ha med sig gevär när man vistas i naturen. I går gick vi en säkerhetskurs, där vi fick lära oss om isbjörnars beteenden och hur man hanterar gevär. Om man träffar på en nyfiken isbjörn, så ska man försöka skrämma iväg dem och om de attackerar får man skjuta i självförsvar. Tack och lov är isbjörnsattacker ovanliga och de sker oftast vid tältläger eller stugor då isbjörnarna letar efter mat. De flesta isbjörnarna här finns i de östra delarna av Svalbard, vilket är precis dit vi ska segla. Dock kommer vi att sova på båten. Dessutom är de områden vi ska jobba i flacka så vi hoppas kunna upptäcka eventuella isbjörnar på långt avstånd.

Varning för isbjörn. Foto: Hans Linderholm

Vi är två forskarteam med tre personer i varje. En måste alltid stå på vakt. Det ena forskarlaget, som leds av Anne Hormes (Universitetscentret på Svalbard, UNIS, och Göteborgs universitet) och inkluderar amerikanerna Toby Koffman (Lamont-Doherty Earth Observatory, University of Columbia, USA) och William Philipps (New York State University, Buffalo, USA), kommer att ta prover från flyttblock för att försöka datera hur länge sedan de var täckta av glaciäris. Målet med deras forskning är att kunna få en bättre uppfattning om deglaciationen på Svalbard samt att kunna rekonstruera den inlandis som låg i Barentshavsregionen under senaste istiden. I deras forskning ingår uppskattningar av landhöjningen på Svalbard, vars rumsliga skillnad ger viktiga ledtrådar för att förstå hur tjock isen var här samt dess konfiguration. Och det är här som trädringarna kommer in i bilden.

Jag och mitt team (Mauricio Fuentes från Göteborgs universitet och Björn Gunnarson från Stockholms universitet) ska provta drivved som ligger på stränderna på de flesta öar i Svalbard. Drivveden ligger på terrasser i olika nivåer längs kusten där strandterrasserna visar på hur mycket landet har höjts. Eftersom det är möjligt att datera trädprover med god säkerhet (med C14-datering), kan vi få reda på när strandterrasserna bildades. Men det är inte allt vi kan göra med drivveden. Genom att artbestämma drivveden kan vi uppskatta varifrån den kom (främst Kanada eller Sibirien) och därmed kan vi få en uppfattning om isvariationer och havsströmmar i Arktis tillbaka i tiden. Genom att mäta trädringarna från dessa träd får vi dessutom information om hur klimatet har varierat under de senaste årtusendena.

På segelbåten Aleiga. Från vänster: Björn, Will, Anne, Hans, Toby och Mauricio. Foto: Hans Linderholm

Nu packar vi just in de sista sakerna på båten och ska snart ge oss av. Det ska bli oerhört spännande. Vi är de första geologerna som har fått tillstånd att resa till Kongsøya på mer än 22 år. Metoderna har utvecklats mycket sedan den tiden och vi får chansen att testa några hypoteser som framlades av de berömda forskarna Nathorst och de Geer för drygt 100 år sedan. En rapport kommer då vi återvänder om 2 veckor.

Packning inför avfärd. Foto: Hans Linderholm