Resan startade med en lång seglats från Longyearbyen till Kongsøya. Den första biten, ut genom Isfjorden och längs Spitsbergens östkust, fick vi ta motorn till hjälp då vinden var svag. När vi rundat Sørkapp fick vi bättre vind och kunde gå enbart för segel. En härlig känsla att färdas över Barentshavet. Det skulle ta drygt två dygn att ta sig till vår första destination, och vi höll oss sysselsatta med förberedelser, matlagning och vakthållning (främst spana efter isberg) då våra skeppare vilade.

Rundning av Sørkapp med segelbåten Aleiga. Foto: Hans Linderholm

Efter ca 55 timmar ankrade vi upp utanför Kongsøya och möttes av nyfikna sälar. Efter en god natts sömn (utan alltför mycket gungande) kunde vi äntligen komma till ”terra firma” igen. Kongsøya har en relativt platt relief, med vidsträckta flacka stränder och några hundratals meter höga platåberg med basalttoppar. Anne och hennes geologteam (Toby Koffman, Will Philipps och Anne Hormes) gav sig av upp på bergstopparna, medan mitt gäng med dendrokronologer (Mauricio Fuentes, Björn Gunnarson och Hans Linderholm) höll till på stränderna.

Geologteamet ville få svar på vilken riktning Barentshavsisens isströmmar hade under den senaste istiden. Kom de ifrån Nordaustlandet eller fanns det en egen isdom på denna karga ö? Vi fann glacialt polerad basalt och några få flyttblock av gnejs, som blivit transporterade till bergatopparna. Flyttblocken ska dateras med hjälp av kosmogena isotoper, så att vi kan uppskatta när Kongsøya blev isfritt. Efter det att isen smält ner och flyttblocken frilagts har dessa utsatts för högenergipartiklar och bildat flera olika isotoper som ¹⁰Be, ²⁶Al och ³⁶Cl. Man kan tänka sig denna process som att blocken blivit solbrända, och graden av solbrändhet kan omvandlas till tid. Vi gick 12-timmarsturer för att finna alla glacialt transporterade block som någonsin blivit avsatta på Kongsøya.

Vy över västra Kongsøya med dess flacka strandavlagringar och basaltklädda bergstoppar. Foto: Anne Hormes

Det finns oerhört mycket drivved på stränderna, träd som fallit i havet i Sibirien eller Nordamerika och som sedan fastnat i havsisen och transporterats med strömmarna till Svalbard. Det är svårt att hitta en strand som inte har drivved, och merparten av den har kommit dit under 1900-talet. Men vi var på jakt efter träd som deponerats här för flera tusen år sedan, som ska kunna ge ledtrådar om havsisens utbredning och havsströmmarnas variationer bakåt i tiden. Tyvärr så har den aktivitet som pågått i regionen sedan 1600-talet, främst fångstrelaterad, medfört att mycket av den gamla drivveden har försvunnit. Men, vi lyckades hitta gamla trädrester som tidigare legat begravda under is och snömassor, som nyligen smält bort, eller i sediment som vi tror kan vara mycket gamla. Denna drivved fann vi nämligen på gamla strandterrasser ovan dagens havsnivå som bildades för flera tusen år sedan. Efter några dagars provtagning på nordvästra och sydöstra Kongsøya, seglade vi vidare.

Mauricio har just provtagit drivved på Tømmerneset, södra Kongsøya. Foto: Hans Linderholm

Målet var att gå i land på östra sidan av Torell Land eller på Sørkapp, men ett ordentligt svall samt avsaknad av skyddade vikar gjorde detta omöjligt. Vi seglade vidare mot Hornsund. Detta är, enligt vår svenske kapten Niklas Gerhardson, en av de vackraste platserna på Svalbard, och det var inte svårt att hålla med. Här har bergen mer alpin relief och ett antal glaciärer rinner ner i fjorden. Spåren av mänsklig aktivitet var mer påtaglig här, dels i forma av ruiner (och gravar) från 1600-talet, men också byggnader som fortfarande är relativt intakta (se bild). Här fortsatte vi att samla in drivved, på behörigt avstånd från de skyddade kulturminnena.

Lämningarna av en station i Gåshamna, Hornsund, som bland annat användes av ryska forskare under den svensk-ryska gradmätningsexpeditionen 1899–1902. Foto: Hans Linderholm

I Hornsund tog vi prover från glacialt polerade fjälltoppar längs två höjdprofiler: på Fannytoppen i norra Hornsund och på Wurmbrandegga i södra Hornsund. Medan det helt klart hade varit turister på toppturer på Wurmbrandegga före oss, så var Fannytoppen det mest vittrade berget som jag någonsin bestigit. Trots detta fick vi intressanta prover från kvartsgångar. När vi får resultaten från analyserna nästa år så bör vi kunna hur isströmmarna i Hornsund smälte ner under den senaste deglaciationen.

Toby på toppen av Wurmbrandegga funderar på var prover ska tas för att få en fin höjdprofil av isströmsnedsmältningen. Foto: Anne Hormes

S/Y Aleiga, vår segelbåt under två veckor, framför Hansbreen i Hornsund med Wienertienden i bakgrunden och Fannytoppen till höger. Foto: Anne Hormes

Efter ett par dagars fältarbetande tog vi oss över fjorden till den polska polarforskningsstationen i den norra delen av Hornsund. Här fick vi en rundvandring på stationen som är bemannad året runt. En höjdpunkt var att vi fick använda deras duschar. Innan dess hade delar av forskarlaget (dendrogänget) tvagat sig i havet, och bad i nollgradigt vatten är inte alltför njutbart! Efter besöket lade vi ankar framför Hansbreen, omgivna av små isberg som kalvat från glaciären med det vackra namnet. Nästa dag gick vi upp på Hansbreen och kunde förutom att spatsera på glaciärfronten observera olika processer i det område som nyligen blivit isfritt.

Björn, Mauricio och Hans på Hansbreen. Foto: Hans Linderholm

S/Y Aleiga, ”isbergen” och Hansbreen, Hornsund. Foto: Hans Linderholm

Nästa anhalt var Dunderbukta (fantastiskt namn) norr om Hornsund. Dunderdalen bjöd på vidsträckta mossar, drivved och Svalbardrenar (Rangifer tarandus) som är mindre och mer kompakta än våra vanliga renar. Här hittade vi drivved som låg begravd i sanden och var övervuxna med mossa, och dessa hoppas vi är gamla.

Svalbardrenar i Dunderdalen. Foto: Hans Linderholm

Sista anhalten på resan var Bellsund, där vi la till utanför Calypsobyen, som är en gammal nedlagd kolgruvby. Några av byggnaderna används dock fortfarande av polska forskare. Annes grupp samlade in prover från moränryggar framför Scottbreen i hopp om att kunna fastställa variationer i glaciärens utbredning sedan den senaste istiden. Den drivved som vi provtog i området är troligtvis ganska ung på grund av mänskliga aktiviteter. Här i Bellsund fick vi dessutom vara med om en spännande upplevelse då ett 50-tal vitvalar simmade förbi (och under) vår båt på väg ut mot havet.

Ett gäng vitvalar på väg ut mot havet. Foto: Hans Linderholm

Också i Dunderbukta tog vi prover i en höjdprofil för att rekonstruera tidsramen för uttunningen av isströmmarna på västsidan av Spitsbergen i slutet av senaste istiden. Varför är det då så spännande med detta? Jo, både på Grönland och i Västantarktis finns det stora isströmmar som minskat i tjocklek och blivit mer dynamiska under de senaste åren och det finns oro att dessa kan komma att försvinna snabbare än i slutet av senaste istiden. Vi vill förstå vilka klimatprocesser som låg bakom de förhistoriska isströmmarnas avsmältning– var det bara temperatur, förändringar i havsströmmarna eller en effekt av ökenspridning i samband med den stora isutbredningen? Når vi en bra uppfattning om hastigheten på avsmältningen av isströmmar under senaste istidens slut, kan vi jämföra dessa med paleoklimatdata och förhoppningsvis öka vår förståelse om dessa processer.

Will provtar ett flyttblock på en morän i Bellsund. Foto: Anne Hormes

Calypsobyen i midnattssol. Foto: Anne Hormes

Efter att par intensiva dagar i Bellsund var det dags att återvända till Longyearbyen. Det blev en fin tur i midnattsolens sista skälvande ögonblick och vi fick känna på lite tuffa förhållanden med ordentlig motvind och rejält svall. Dagen efter anlände vi till civilisationen, efter ett par intensiva veckor i fält, och det återstod bara att städa av båten och packa alla proverna för vidare transport till Göteborg. Nu återstår analys av nästan 400 drivvedsprover samt omkring 150 kg geologiska prover, men det är en helt annan historia.

Den sista midnattsolen över Svalbards västkust. Foto: Hans Linderholm

Jaha, och isbjörnarna då? Ja, vi hade ju hört att chansen/risken var stor att träffa på isbjörn i princip så fort vi lämnat Longyearbyen, och att de främst höll till i östra Svalbard, så vi var allt lite nervösa (förväntansfulla) då vi kom ut i fält. Nu är det så att isbjörnarna främst livnär sig på säl, och håller sig nära kanten på havsisen, och någon sådan kom vi inte i närheten av. Förutom två små vita prickar på Barentsøya som vi såg då vi passerade Freemansundet (jo, de rörde sig faktiskt, så det var inte snö…), så var den enda kontakt vi hade med dessa djur relativt färska spår på Kongsøya. Vi hittade även avföring som innehöll gräs och trä, så det var troligen hungriga nallar som lufsade runt där. Kanske tur att vi inte träffade på dem.

Fotspår av isbjörn och fjällräv, Kongsøya. Foto: Hans Linderholm