På väg mot Wasa. Foto: Carl Lundberg

Vet inte riktigt om det stämmer, men det känns i alla fall så – det är första kvällen som vi parkerar utan att behöva reparera eller serva något fel. I går kväll var det ett nytt missljud hos vagn 13. Vi trodde först det var kardanaxeln till drivningen fram och justerade läget på medbringarupphängningen, men det hjälpte inte. Efter att ha lyft av främre flaket för att höra bättre, visade det sig vara fördelningslådan och lösningen blev att byta växel på den. Det finns nämligen hög och låg. Bakre hjulväxeln var uppe i 98 grader under dagen, men efter att vi lättat på lasten så fungerade det bra.

Kväll förresten, det är lunchtid egentligen. Det är någon minusgrad, bara en lätt isande vind och inte ett moln på himlen. Till middag blev det korv med mos, ketchup och senap samt ett urval av finskt hårdbröd. Den senaste nyheten i finska köket är en variant av Finn Crisp fast runt och med nässelsmak. Kockens favorit. Till efterrätt varm choklad med en skvätt Havana Club White Rum och konserverad ananas. Förvisso en särdeles präktig måltid i fält då det för övrigt huvudsakligen serveras frystorkad mat, men det var ändå inte smakupplevelsen som var det bästa. Det som värmde mer än själva alkoholen och de snabba kolhydraterna, var det faktum att flaskan var en gåva som i hemlighet skickades med av vår vän Lars på Neumayer.

Lars är av den där sorten som det inte går att låta bli att gilla. En av dem som gjorde vistelsen på tyska basen enkel, för han var alltid hjälpsam och delade generöst med sig av sin kunskap och sin tid. Och var det något som saknades, så ordnade han det. Det var Lars som omedelbart erbjöd sig att visa oss pingvin- och sälkolonin, han ordnade skotrar, han väntade i timmar på att vi noga studerade det som han redan sett hundra gånger. Det var Lars som gav Carl en reservdel till kamerautrustningen trots att det är tusentals kilometer till närmaste butik. Det var Lars som tog Åsa till Neumayer II sista kvällen för att hon skulle hinna se det innan hon åkte. Det var Lars som gav oss muggar från det övervintrande teamet som minne av vistelsen. Och nu omtanken inför vår transport hem. Det enda vi hade att ge tillbaka var en provkörning av våra bandvagnar. Inte mycket, så hoppas att vi ses snart igen och kan bjuda tillbaka.

Vår vän Lars. Foto: Carl Lundberg

Efter lite bristande kommunikation, så fick vi efter en och en halv timme kontakt med den andra halvan av vårt transportteam. Det var tydligen något fel på satellittelefonmottagningen på Neumayer. I skrivande stund så har de redan börjat köra och jourtelefonförbindelsen till läkaren Janne är testad. Janne har den gamla modellen av telefon, vilket känns bra för de tre nya som vi har har visat sig strula ibland. De låser sig till endast ett visst nummer eller går i baklås, så att man måste ta ut batteriet för att komma i kontakt med den igen. Under dagen har vi därför repeterat funktionen på de två nödsändare vi har med oss. Än så länge går det dock ingen nöd på oss!