Som ni kanske förstår av frånvaron av rapporter, så har det varit fullt upp de senaste dagarna. Först var det ju julfirandet den 25:e – fantastiskt! Fyrarättersmiddag med plats för alla på en gång i matsalen. Traditionsenliga, svartvita, tyska julfilmer à la grevinnan och betjänten, fast en timme lång och på anmärkningsvärt hög volym. Trevligt umgänge med alla på stationen så klart och så chokladtomte, nötter och en apelsin som julgåva till alla och envar.

Efter julfirandet drog vi igång och jobbade med slädar och packning igen och nu har vi precis lämnat det kära Neumayer och alla nya vänner bakom oss för den långa resan tillbaka till Wasa och Aboa. Även om den tyska gästfriheten och umgänget varit toppen, så kom sig en kusinen från landet-känsla smygande på slutet och det var helt lagom att komma iväg i dag. Solen skiner och det är klart och några grader kallt.

Göran Thor och en pingvin. Foto: Carl Lundberg

Hemresan kommer förresten genomföras på två fronter. Bandvagnarna med ny last i sakta mak och finländarnas nya jeepar i snabbare takt. De påstår nämligen att det är omöjligt att köra dessa tekniska underverk så sakta som vi rullar. Ett maximalt avstånd mellan de två täterna är defenierat till 200 kilometer, så de kommer att sova en natt till på Neumayer och kommer ikapp oss om en dag eller två. Vi har förresten satt i system att köra på natten redan från början och starten gick några minuter i nio på kvällen.

Innan vi lämnade kusten fick även Göran möjlighet att se pingivnkolonin, vilket ju faktiskt är ett absolut måste. Carl smet iväg sista kvällen för att titta på den gamla Neumayerstationen, Neumayer II. Den byggdes avsiktligen för att slukas upp av isen under årens lopp och till slut var den ca tio meter under isen och började kollapsa under isens tryck. I dag är själva innehållet, vilket bestod av inredda containrar, borttaget, men kvar finns tunnlarna och ett trapphus. En isgrotta av sällan skådat slag med de mest förunderliga snökristallerna.

Isgrotta. Foto: Carl Lundberg

Neumayer III är inte tänkt att sjunka ner i isen. Tvärtom har de tyska ingenjörerna skenbart fått helt fria händer och byggt ett hus som står på 16 hydrauliska ben. Genom att lyfta några i taget och fylla på med snö under, lyfts huset ca 3 meter om året för att hålla sig på ytan av shelfisen. De hydrauliska benen står under marknivå och bildar därmed en stor källare av is där alla fordonen kan parkeras.

Nerfarten täcks av en gigantisk julkalenderlucka och väggarna på nerfarten visade sig vara den perfekta träningsväggen för gårdagens sprickräddningsträning. I går gick vi även igenom medecinväskan eftersom vi under hemfärden kommer vara upp till 20 mil från läkare.

Sprickräddningsträning vid nedfarten till iskällaren. Foto: Carl Lundberg

På kvällen var det grillfest. På grund av vind ställdes dock grillen ner i oljeförrådet i källarplan 1 och verkstaden fick bli matsal. Kul som omväxling och det ska sägas att tyskarnas verkstad är minst lika ren som ett genomsnittligt svenskt gatukök. I verkstaden finns även en autentisk legomodell av stationen i skala 1:7.

Middag på Neumayer. Foto: Carl Lundberg

Själva maten kunde inte ha varit bättre – färskt bröd, potatissallad, diverse såser, grillad kanin, kudoantilop, fläsk, två sorters sydafrikansk korv och en helstekt spädgris. Till dricka flera typer av sydafrikanska viner eller tysk öl. Kanske tråkar vi ut er med våran matfixering, men detta var verkligen värt att nämnas. Pekka gick upp 3 kilo under en vecka, så kanske har Micke också återfått sin matchvikt. Carl väger dock 74 som alltid. Per och Göran är så långa att eventuella extra kilon går obemärkt förbi.

Åh, nyss passerade vi vår första waypoint, bara 469 km kvar rapporterar Pekka som kör. Vi har också gjort ett depåstopp för att mäta temperaturen på växellådor och maxnoteringen ligger hos Mickes vagn, som passande nog har nummer 13 – 88 grader. Det ska inte gärna gå över 100 grader, för då förstörs oljan och smörjningen försämras drastiskt.

Vi puttrar på i våra gamla spår, som fortfarande efter en vecka är väl synliga. I lasten har vi numera bara bra saker: färsk mat, så att ett nyårsfirande på pustan skall gå fint, nyfyllda förråd av oljor och glykol, en sopförbränningsanläggning till den finska stationen och bränsle så att vi klarar oss mer än hela vägen. Det vi behöver är kyla och vind, så håll tummarna för att vi klarar att hålla undan för den finska gruppen, som visserligen har en försenad start, men som kommer att rulla med kraft när den väl är igång.

Det är platt och det enda att spana efter är de fem bambupinnarna och trappan till toan, som vi tappade den sista dagen på vägen ner. Ett fint pris är utlovat till den som ser den först.