Vi är mitt ute på platten mellan Neumayer och Wasa, ca en dag från Fossilryggen och två dagar från det efterlängtade Wasa.

På förarplats i bandvagn 15 – pärlan. Den nya starka som orkar dra dubbelt så mycket som de andra och inte heller är helt utsliten av tidigare expeditioner. Alla ligger redan och sover. Nu när vi inte är så många kan alla sova inne. I vagn 15 sover Calle och Göran. Micke och Pär sover i sina respektive fordon och Pekka och Petri i boendemodulen. Boendemodulen är som en enkel husvagn, som står på en av slädarna tillsammans med toan, reservdelar, verktyg och personlig packning.

Verktygslåda. Naturen tar snabbt tillbaka det som lämnas obevakat. Foto: Carl Lundberg

Vi har nu kört i fyra dagar och räknar med att det tar lite drygt två dagar till. Resan hem har gått mycket bättre än utresan. Dels så kan alla sina rutiner nu och vi har räknat ut hur vi ska hantera de fordon som går på bristningsgränsen. En slags rutin har infunnit sig, så jag tänkte beskriva hur en dag kan se ut. Låt oss ta gårdagen som exempel.

Som sagt har vi ju vänt upp och ner på dygnet. Det spelar egentligen inte så stor roll när man väl har vant sig eftersom det är ljust hela tiden, men det är lite kallare på natten, vilket vi utnyttjar för fordonens skull. Väckning var således 20.00. På med kläder och ut och vrida på huvudströmmen och slå på motorvärmaren som drivs på samma bränsle som själva motorn. Hemma skulle det vara diesel, men här nere kör vi på flygfotogen Jet A-1, vilket i stort sett är samma sak.

När motorn blivit lite varm startas den och får gå på tomgång i upp till en halvtimme. Under tiden hinner man packa undan sovsäckar, dra undan gardiner, koppla upp datorn och kolla senaste vädret som mailas ut från meteorologerna på Neumayer.

Klockan 21.00 och 09.00 görs förbindelseprov med den andra delen av teamet. Termosar har fyllts kvällen innan, så när vi rullar, oftast lite innan 21.00, kan den som vill göra sig en kopp pulverkaffe. Den första kilometern körs extra sakta för att allt skall hinna värmas upp. Som ni ser så hanteras fordonen varsamt utöver det vanliga.

Expeditionsledaren rensar banden från is. Foto: Carl Lundberg

Själva körandet Neumayer–Wasa kan jämföras med sträckan Stockholm–Göteborg, fast tänk dig att du skall köra det i en hastighet av en traktor vid sidan av vägen. Det går sakta och underlaget varierar från sastrugi-guppigt, som en frusen plogad åker, till slät som en kohage. I går var det guppigt till den grad att det var synnerligen svårt för andreförarna att sova.

Efter två timmar gjordes det första mätstoppet för att kolla växellådornas temperatur. Det tar någon minut, så nu kan man passa på att kila på toa eller byta förare. Det är även bra att fylla vattensmältarna – en supersmart rostfri tank om ca 150 liter som värms av motorns kylvatten. I med snö och ut med 80-gradigt vatten till matlagning, disk och tvätt. Ytterligare en timme senare gjordes ännu ett mätstopp och därefter följde två timmars körning.

Fem timmar efter uppstigning serverades äntligen frukost. I går blåbärssoppa med müsli som variation till gröt, kaffe, några skivor stekt falukorv, hårdbröd såklart. Ja, maten är snäppet bättre än på vägen ut. Därefter två tvåtimmarspass med körning och sedan lunch – finsk soppa som Pekka gör på tio minuter av torkade råvaror, mest potatis, hårdbröd och något finskt som finns på konservburk och heter skinkpastej. Fast ett mera korrekt namn vore späckpastej konstaterar vi efter att ha studerat näringsvärdet: 31 procent fett, 10 procent protein.

Efter det följde fem timmars körning med sedvanliga mätstopp utifrån behov. Vid varje måltidsuppehåll rensas bandaggregatet från is och förarna tankar med pump från faten på flaken.

Vid ett av stoppen gjorde Pär en rutinkontroll av lasten i containrarna. Den finska med sopbrännaren bjöd på en trist överraskning. Skorstenen till sopbrännaren, som även innehåller förbränningskammare två och därför är rejält tung, hade knäckts. Den bristfälliga surrningen och den långa resan England–Finland–Tyskland–Sydafrika–Antarktis med båt och sen vidare med bandvagn fick svetsen till skorstenen att utmattas. Nåja, det finns svets och även murarkompetens, så det ska säkert gå att laga.

Trasig skorsten. Foto: Carl Lundberg

I går blev det alltså 13 timmars körning och efter att vi stannat följer som regel minst en timmes fordonsvård och ordnande med slädar, mat och förläggning. Efter det har det gått 16 timmar sen vi började köra och det är tid för var och en att dra sig tillbaka. Det är nu det går att ringa eller mejla och det är också nu som expeditionsbloggen kommer till.

På många sätt är det såklart en slitsam och långdragen tillvaro, men körningen är inte så krävande som hemma för det finns ju ingen trafik att tala om. Det gäller bara att inte krocka med något av de andra två fordonen och plats finns så det räcker. Och så går det ju så himla sakta, så det kan nog bara hända om någon skulle somna vid ratten. Styrningen på bandvagnarna är förresten sådan att man då skulle börja åka i cirklar och med full tank på vagn 15 skulle det kunna fortgå i ungefär 15 timmar. För att undgå något sådant har vi dock alltid uppsikt på varandra och radiokontakt.

Körningen tillåter att man låter tankarna vandra och man hinner uppleva och reflektera över Antarktis på ett sätt som man inte gör om man besöker en plats under en kortare tid eller samtidigt som man har annat att göra. På ett sätt är det ett väldigt enkelt landskap, vilket också gör att man får utrymme att betrakta de riktigt små detaljerna väldigt noga. Skiftningarna i snön och hur den känns att gå och köra på, de olika sätten som vinden kan kyla, ljusfenomenen mot solen, så som den magiska halon som vi körde mot igår morse. Ibland, kanske var tredje dag, får vi även besök av en fågel eller två. Mönstret tycks alltid detsamma, de kommer helt plötsligt, cirklar nyfiket några gånger på låg höjd och försvinner sen lika snabbt som de kom.

Halo. Foto: Carl Lundberg

Fågel på besök. Foto: Carl Lundberg

Det var gårdagen och i dag var det rätt likt. Ytterligare något unikt med dagen är ju såklart att det är nyårsafton. Micke hade bett om ett glas vin till maten och så blev även fallet. Alla svenskar hade nog under dagen funderat på vad det kunde tänkas serveras till. Det blev korv och pulvermos. Till dessert: konserverade persikohalvor i samma tallrik. Inte för att det inte finns mer porslin, utan förmodat för att det skall vara lite strävt på expedition.

Nyårssupé, smakfullt garnerad med expeditionsnamn och årtal. Rött vin och skinkpastej. Foto: Carl Lundberg

Efter middagen ordnades ett spa med pool. Förargligt nog så höll det skoterkapell som nyttjades som tätning inte alls särskilt tätt, så bara en person han bada innan varmvattnet hade smält sig fler meter ner i snön. Därefter var nyårsceremonin till ända, men vi har bestämt att ta revansch på firandet när vi kommit hem till Wasa.

Bad i antarktiskt spa inför det nya året. Foto: Carl Lundberg

Gott nytt år på er där hemma! Vi har det bra och njuter av denna unika plats!