Den fotografiska expeditionen till Svalbard är nu genomförd och åter vid skrivbordet väntar över 3 000 bilder på att sorteras och bearbetas.

Vi anlände Danskøya, Svalbard den 12 juli på eftermiddagen. Lite tidigare än beräknat. Under ilandsättning av utrustning visade det sig att båtmotorns startsnöre var defekt och det gick av vid sista hämtningen från båten Farm som tagit oss de 15 timmarna från Longyearbyen norrut till Sørgattet och Danskeneset. Vi bytte startsnöre och motorn gick sen fint.

Sysselman kom på besök då vi precis sorterat packningen på stranden. Trevligt med grannar i Magdalenefjorden. Vi fann sedan en fin plats för vårt läger på en höjd ute på udden i Danskeneset i den hamn där Buchans expedition ankrade 1818. Vi bodde granne med en nyupptäckt dubbelgrav från valfångsteran och när sysselman en andra gång var och hälsade på och kikade till oss och drack kaffe hittade vi också en rävfälla en bit från lägret!

Lägret

Fältlägret. Foto: Tyrone Martinsson

Vi hade en del hård nordlig vind vilket försvårade arbetet och gjorde det omöjligt för oss att gå norrut med den lilla båten. Luckorna med bra väder och mer lugn sjö i den sena sommarens nordligt influerade väderprognoser utnyttjades dock väl och vi har besökt och utfört arbete på Albertøya, i Virgohamna, Magdalenefjorden och Fuglefjorden, på Amsterdamøya (där vi gick på en stor björn om upptäcktes sovande cirka 60 meter från oss men som lugnt betraktade oss innan vi gick skilda vägar), vid Smeerenburgbreen och Sheibreen och i Holmiabukta där vi bodde i fångsthyttan i Salyhamna i tre dagar. Den arktiska sommaren var lite senare enligt de Svalbardbaserade kollegor vi träffat. Monica Sund på Norsk Polarinstitutt försåg oss med väderuppdateringar genom vår Iridiumtelefon. En mycket värdefull tjänst som Monica var fantastisk med att alltid ha tillgänglig.

Glaciär

Glaciärfotografering. Foto: Tyrone Martinsson

Landskapet har sannerligen förändrats här uppe och genom att vistas här blir man allt mer medveten om vidden av förändringarna. I Magdalenefjorden har det skett en stor och markant förändring av glaciärernas omfattning i fjordens vyer. Det samma gäller Smeerenburgfjorden med bottenglaciären, Smeerenburgbreen, i Björnfjorden som är vår utsikt från lägret. Vi har Smeerenburgbreen som vår vy från tältöppningar och från varden vid lägret. Vi har besökt den mäktiga glaciären och kom då riktigt nära genom en frilagd holme som skyddade för kalvningarnas vågtryck.  Vi gick också en dag med lugn sjö norrut utmed den östra sidan av fjorden och besökte flertalet av de glaciärer som utmärker Smeerenburgfjorden. De är volymmässigt betydligt mindre än för hundra år sedan och vissa är snart endast en dalgång mellan de branta bergen. Tidiga 1800-tals expeditioner beskrev denna sida av fjorden som otillgänglig och fylld med stora glaciärer med fronter ut i havet och vars massa fyllde de branta dalgångarna mellan spetsiga bergstoppar. Topparna är kvar men bilden i övrigt är en annan.

Det är en priviligierad möjlighet att få uppleva det arktiska landskapet och följa tidigare besökare i spåren. Vi har haft en mycket produktiv och fantastisk tur, om än kallare och blåsigare än vi hoppats på. Men allt arktiskt fältarbete är helt väderberoende och man tar det goda med det besvärliga, att få se landskapet förändras i skiftande ljus och väder är i sig en upplevelse värd all frustration över hård vind, dimma och en liten båt.

Fiske

Fiske. Foto: Tyrone Martinsson

Björnen var efter några dagar, och vårt första björnbesök kring lägret redan andra natten, inte något vi oroade oss för, havet var det vi hade störst respekt för, det iskalla havet som snabbt gör slut på den som hamnar i vattnet. Vädret är nyckfullt och visar ibland med vilken kraft och hur snabbt det förändras i dessa nordliga områden. Två dagar innan vi skulle hämtas blev en anmäld kuling en storm från sydväst. Vi hade haft kuling och hårda vindar från norr och nordöst och nordväst men sydväst var den värsta tänkbara vind för vårt läger då det var enda öppningen mot öppet hav i inloppet till Sørgattatet.

Stormen ödelade vårt läger och det stora tält vi hyrt av Norskt Polarinstitutt hittade vi 300 meter bort, med en del av vår utrustning och våra sovtält en kilometer bort från lägret trots att alla tält förankrats väl och sovtälten var av alpin modell. Våra egna tält var sönderrivna efter färden över de stundtals vassa stenblocken som utgör Danskøya. En hel del utrustning gick förlorad, men vi klarade oss bra, likaså vår båt. Vi hade turen att vara i fångsthyttan i Sallyhamna den kväll och natt som stormen rasade. Även i hyttan kändes stormen en del och regnet vräkte ner för att på natten och morgonen övergå i snö. När vi sedan fick skjuts med Sysselman från hyttan ner till vårt läger anade vi att stormen fått konsekvenser. Vi var dock glada att den dramatiska avslutningen ändå sparade oss natten ute i stormen. Dagen med packning av lägret blev inte vad vi tänkt, men vädret var en av de vackraste dagar vi haft och kvällen och natten på Farm åter mot Longyearbyen bjöd på en unik resa utmed de sju isfjällen i midnattssol.

Ödelagt läger efter stormen. Foto: Tyrone Martinsson

Svalbard må vara landet med de kalla kusterna, men vi upplever ändå ett land med tinande kuster. Strömmen av turistfartyg och privata segelbåtar (vi hade de fyra första dagarna över tio passerande båtar utöver Nordsyssel, Kystvakten och forskningsfartyget Lance) vittnar om ett intresse för denna en av våra sista vildmarker. I Magdlaneefjorden fick jag chansen att ta några bilder på den fina gamla m/s Nordstjernan från Hurtigrutten som byggd 1956 gjorde sitt sista besök i fjorden.

Vi, jag och mina två fältassistenter Peter Johansson och Thomas Nydén, är efter denna vistelse på Spetsbergen än mer övertygade om den förändring av vårt samhälle som måste till för att kommande generationer ska kunna få leva ett liv i en värld som inte är berövad alla sina möjligheter till ett verkligt hållbart förhållningssätt till fundamentet och förutsättningen för hela vår kultur – naturen och dess resurser. Det är inte bara glaciärernas fysiska förändring det handlar om utan vad den förändringen representerar och vad det är indikator på.

Hela Svalbard är ett mikroexempel på människans rovdrift på jordens resurser men också för vår förmåga till anpassning, våra begränsningar och naturens likgiltighet inför människans önskan om kontroll över dess förutsättningar. Arktiska Svalbard är en miljö där människans villkor sätts på sin spets och dess historia vittnar om behovet av att respektera och inse att vi är en del av naturen och inte en särart som kontrollerar och förvaltar naturen. Vi har alla ett ansvar att arbeta för en framtida balans mellan människan och naturen. Alla de frågor som detta genererar blir högst påtagliga under en vistelse i Arktis som denna. En nyttig och rik erfarenhet som nu skall bearbetas.

Tyrone Martinsson, Göteborgs universitet