Om en timme, den 11 augusti 2012 klockan 15.30, gifter sig min bonusdotter Kristina med sin Richard i Kungsholms kyrka i Stockholm. Sedan blir det stort kalas på Piperska Muren. När jag sent igår kväll pratade med min man Jorma över iridiumtelefonen kände jag mycket starkt att jag hellre ville vara där och jag grät en skvätt. Så vad gör jag här då?

Länge var det mycket osäkert om denna Arktisexpedition skulle bli av och om vi fick följa med i så fall. Men så en dag, den 17 februari, kom beskedet att vi skulle få delta i expeditionen. Det var omöjligt att säga nej, en sådan chans kommer sällan åter. Det har varit en mångårig procedur med en ansökan till Vetenskapsrådet om deltagande i expeditionen, samla ihop pengar till forskningsmaterial och köpa in mer än 100 olika små och störra saker såsom filter, slangar, flaskor, provrör, kemikalier, isotoper och två kylskåp med glasdörrar. Utöver detta skickades det specialutrustning från USA, Chile och Tyskland. Allt skulle vara i Helsingborg i tid innan Oden skulle lämna Sverige.

Det mest spännande var två små gasflaskor med isotopmärkt kvävgas (helt avgörande för våra experiment) som anlände till Helsingborg i sista minuten även om de beställdes redan i början på maj. En annan spännande sak var att Lauras väska med kläder och kompletterande forskningsmaterial fastnade på Charles de Gaulle flygplatsen i Paris. Väskan kom till slut fram till Svalbard en kvart innan Oden skulle rikta kursen mot havsisen. Vår snälla kapten Erik Andersson skickade då en liten båt i land för att hämta väskan och vår lycka var total. Allt och alla hade kommit ombord och forskningsäventyret kunde börja!

Lauras väska anländer till Oden.

Mikrobiella samhällen och deras funktion i den Arktiska marina miljön är till stor del okända. I vårt forskningsprojekt studerar vi dessa samhällen i och precis under havsisen. Genom DNA och RNA analyser, mass-sekvensering och bioinformatik utforskar vi vilka tusentals arter som finns, vilka gener de använder för olika biologiska processer vid tidpunkten för provtagning och hur mycket kol och kväve de tar upp på olika sätt. Projektdeltagarna är molekylärbiologerna Beatriz Díez och Anna Edlund, oceanograferna Laura Farias och Rachel Foster och ekologerna Peter Sylvander och jag själv. Bea, Laura, Peter och jag finns med ombord på Oden just nu för att utföra fältarbetet.

Mikrobiella forskargruppen i labbet. Från vänster: Bea, Pauline, Laura och Peter.

Havsis täcker ca. 5 % av jordens yta, men det minskar med den pågående globala uppvärmningen. Med vår forskning hoppas vi kunna bidra med ny kunskap om havsisens betydelse i globala biogeokemiska cykler och vad det betyder om isen skulle försvinna. Mikrobiella samhällen har stor funktionell betydelse. Till exempel, i prov från mina tidigare Arktisexpeditioner med Oden 2002 och 2005 hittade Bea och jag gener från marina kvävefixerande heterotrofa bakterier och cyanobakterier. Enligt vetenskapen skulle de egentligen inte finnas här. Man vet att dessa organismer är betydelsefulla för att binda kväve på land och i sötvatten i polarområdena men igenting om hur det står till med istäckta hav. Kvävefixerande organismer kan binda kvävgas från luften, något som inga andra organismer är kapabla till. Luften består för 78 % av kväve, en av livets viktigaste byggstenar som ingår i DNA, aminosyror, proteiner och många andra biomolekyler. Det som gör kvävefixerande organismer så viktiga är alltså att de tillför ”nytt” kväve från luften till jordens ekosystem. Vi vet att kvävefixerare är viktiga i den globala kvävecykeln, men hur viktig processen är i de istäckta polarområden är okänt. Det är en av frågorna vi jobbar med just nu.

Våra resultat kommer fram när proven från vår expedition analyseras under hösten. Det vi gör ombord på Oden rent praktiskt börjar med att Peter på morgonen åker med helikopter ut på ett isflak tillsammans med Lars och Brian från Danmark. Lars gör hål i isen och tar ut iskärnan som Brian och han sedan använder för fotobiologiska studier. Peter använder hålet och pumpar upp 280 liter vatten från kanalerna i isen (1 m djupa hål) eller från havsvattet under isen (hål rakt igenom isen, ca. 2 m djupt). Sist tar han RNA provet eftersom det måste vara så färsk som möjligt. Vattnet lämnas på isen eftersom det är för tungt för helikopter med passagerare och piloten återvänder senare själv för att hämta det. Första gången var jag lite rädd att han inte skulle hitta tillbaka, isen rör ju på sig så bara GPS orientering räcker inte. Våra piloter Sven och Arild är superduktiga, de hittar alltid vårt vatten!

Peter ute på isen.

När helikoptern kommer in står Bea, Laura och jag färdiga på labbet för att börja jobba med vattnet. Peter hjälper till med att fylla experimentflaskorna men sedan måste han få mat i sig och vila upp sig ett tag efter de tuffa timmarna på isen. Bea filterar för RNA och DNA och sedan för metagenomik med specialutrustning som vi har lånat från Craig Venter institutet i San Diego. Med denna utrustning filtrerar hon 140 L vatten på tre filter med olika porstorlek som fångar upp organismer av olika storkek: nanoplankton, pikoplankton och bakterier. Laura sätter in experiment för kol- och kvävefixering och upptag i kylskåp med glasdörrar och belysning utanför. För detta använder vi isotopmärkt kväve och kol i olika former som sedan analyseras med gaskromatografi och nanoSIMS tekniken för att se vilka celler har tagit upp isotoperna. Jag filtrerar vatten för pigmentanalyser och närsalter i vattnet, mm. och mäter den fotosyntetiska kapaciteten i vattnet.

I början hade vi en del praktiska problem, men vi fick jättebra hjälp av Joakim, Erik och Björn från Polarforskningssekretariatet med att sätta upp vår utrusting och dataanslutningar. En dum sak gjorde vi också. Vi har en amerikansk peristaltisk pump med oss som går på 110 Volt. Av misstag pluggade vi in den in i 220 Volt. Alla ljus i vår labcontainer släcktes och pumpen var sönder. Tack vare Odens bäste elektriker Jörn fungerar allting igen. Nu flyter allt på, vi har avklarat sex experiment och tre CTD stationer och vi är glada för det. Naturligtvis hoppas vi att nå Nordpolen, då kan vi vifta med en massa flaggor, den svenska (Pauline, Peter), den chilenska (Bea, Laura), samt den av våra födelseländer the Netherlands (Pauline), Spanien (Bea) och Argentina (Laura). Men mest av allt hoppas vi att vi får bra forskningsresultat!

Vi har fullt upp på isen och i labbet hela dagarna och ofta även på kvällarna. Resten av tiden äter eller sover vi. Vi blir jättebortskämda av att ha maten serverad vid regelbundna tider och att Lasse, Peter och Anki lagar så god mat. Frukost, lunch och middag är jätteviktiga för att hålla någon form av dygnsrytm. Det är ju ljust dygnet runt här uppe och man glömmer lätt vad klockan är. Bra också med ärtsoppa, pannkaka och punsch, då vet man att det är torsdag.

Klockan är 18.30 nu och vi har ätit lördagsmiddag, biffsteak med stekt potatis. Jag har ringt hem och hört att brudparet har sagt ja till varandra. Jag är så glad för dem. Nu reser de till Bahamas och jag ska vidare ännu längre norrut.

Pauline Snoeijs Leijonmalm
Professor i Marinekologi, Stockholms universitet

Illustration: GEUS