Dag tio ute på den mäktiga Lenafloden och vi befinner oss 70 km söder om det lilla samhället Zjigansk. Det har blåst upp en kraftig vind från nordost på cirka 15–20 m/s och på floden, som är ca 12 km bred, går det kraftiga vågor.

Vi har legat för ankar i en liten kanal som skär igenom en av de stora öar som finns i Lena. Här ligger vi sedan ett dygn och väntar på att vinden ska avta så att vi kan åka vidare. För tillfället har vi inget speciellt att göra utom att ta igen lite förlorad sömn.

Vår kommunikation med omvärlden består av vår satellittelefon som vi använder till att skicka korta e-mail, som den här rapporten, och några telefonsamtal. För övrigt tycker jag det känns rätt skönt att slippa det ständiga flödet av information via internet, TV och tidningar som man dagligen matas med i bebodda trakter.

Mathållningen ombord sköts av Klara, som i ett minimalt kök om en kvadratmeter och två gasplattor, förser alla tio personer med tre mål lagad mat per dag. Eftersom min sov- och uppehållsplats ligger en halvmeter från vårt gemensamma bord, har jag alltid nära till maten.

Viktor, vår kaptens far och den som i praktiken sköter vårt fartyg, fyller år i dag och jag misstänker att det blir fest i kväll på ren, stör och kaviar.

I går gick vi iland på en av öarna i floden där Trofim, vår ryske kollega, gör mätningar av koldioxidflöden. Vi passade också på att gräva för att se hur djupt ner det är till permafrosten, som vi stötte på på 60 cm djup. Det är alltid lika fascinerande att stå i en mycket grön och frodig skog i 28 ºC värme med mygg och broms surrande kring huvudet och stöta på is. Längre bort från floden ligger permafrosten på ca 15 cm djup.

Hälsningar
Per, Liselott, Catherine och Don