Dryas, på Karaginsky Island. Arten har spridit sig i både östra Sibirien och i Alaska. Foto: Bente Eriksen

Dryas, på Karaginsky Island. Arten har spridit sig i både östra Sibirien och i Alaska. Foto: Bente Eriksen

Området kring Berings sund, som var isfritt under senaste nedisningen, kallades 1937 för Beringia av Eric Hultén. Han lade fram en hypotes om att Beringia hade utgjort ett refugium för arktiska växter och djur under den senaste nedisningen, varifrån arterna sedan koloniserade övriga Arktis allt eftersom isen drog sig tillbaka. Med hjälp av molekylär teknik är det idag möjligt att testa om hypotesen kring den arktiska florans historia och evolution stämmer. Prover från den beringiska floran samlades in längs en geografisk gradient från Kamtjatka i söder till Wrangels ö i norr på den ryska sidan, samt i områdena kring Nome och Barrow på den amerikanska sidan av Berings sund. Totalt besöktes 11 lokaler. Antalet insamlade prover uppgår till 1 807, av vilka 562 är avsedda för molekylära studier. Bland de speciellt utvalda arter kan nämnas Alnus, Cassiope, Dryas (bild 1), Empetrum, Papaver sektion MeconellaPotentilla, Saxifraga sektion Mesogyne, Vaccinium uliginosum s. lat., och artgrupper inom stora släkten som Cerastium och Draba. Bland dessa arter finns både dvärgbuskar och örter. Ett intressant mål för forskningssamarbetet under expeditionen Beringia 2005 är att undersöka om den historiska biogeografin skiljer sig mellan olika livsformer.

Se forskarrapport Migration and evolution of arctic plants in response to past climate change