De senaste årtionden har det blivit uppenbart att interaktion mellan luft–snö, luft–is, biosfär–is–atmosfär och luft–hav i Arktis påverkar den överliggande atmosfären. Utbredningen och sammansättningen av snö- och istäcke förändras snabbt i Arktis, och därför behöver vi förstå dessa interaktioner för att kunna modelera den framtida atmosfären och se hur den relaterar till globala klimatförändringar. Vår förståelse för hur enstaka processer påverkar utbytet mellan snö, is, hav och luft, vilket bestäms till stor grad av kemi, fysik och biologi, är för närvarande ganska svag.

Varje vår då solen går upp i Arktis minskar halterna av ozon dramatiskt. Detta beror på processer som luft–yt-utbyten av gaser – främst halogeninnehållande organiska föreningar. Dessa halogenspecier kan också påskynda den fotokemiska bildningen av aerosoler. Aerosoler är en viktig del i bildandet av små droppar vilka är grunden till bildandet av moln, och påverkar på så sätt molntäcket och därmed strålningen vid ytan.

Alger producerar flyktiga halogenererade föreningar såsom kloroform, trikloretylen, perkloretylen, metyljodid, metylbromid och bromoform. Det är ämnen som deltar i nedbrytningen av ozon både i troposfär och stratosfär. Algproduktionen av ämnena är lika stor som världens sammantagna industriella produktion, och för vissa av de klorerade ämnena överstiger den naturliga produktionen till och med den industriella.

Under Beringia 2005 hade vi möjlighet att mäta både produktion och nedbrytning av dessa ämnen i snö, is och hav, och tog dessutom prover som kan hjälpa oss att förstå vilka organismer som är ansvariga för produktionen. Mätningar utfördes på naturliga prover i hela vattenmassan, luft samt snö och is. Dessutom genomfördes en rad laboratorieförsök ombord på isbrytaren Oden, vår forskningsplattform.

Se forskarrapport The biogeochemical cycle of organo-halogens in the High Arctic and along the Northwest Passage