Genom Berings sund strömmar nordligt Stillahavsvatten, rikt på näringsämnen, till Arktis. På våren bildas ett stabilt ytvattenskikt genom färskvattentillförsel från flodvatten och issmältning. Skiktningen gynnar den biologiska produktionen i de grunda shelfhaven, då koldioxid (CO₂) tas upp av växtplankton. För att återställa jämvikten i havets CO₂-system tar havet upp CO₂ från luften, vilket försvåras på grund av isens utbredning i stora delar av den Arktiska oceanen. En av målsättningarna med projektet är att studera hur havsis, flodvatten och biologisk produktion påverkar havets CO₂-system i de arktiska shelfhaven, främst i den kanadensiska delen av Arktis och i Tjuktjerhavet. Med hjälp av ett automatiserat instrument för analys av pCO₂ utfördes mätningar kontinuerligt varje minut i både luften och i ytvattnet. Havsvatten pumpades in från ett vattenintag på botten av Odens skrov in till instrumentet för att mäta pCO₂ i vattnet. Utbytet av CO₂ mellan hav och luft kunde sedan bestämmas. För att förstå hur de biologiska och fysiska processerna påverkar CO₂-gasutbytet analyserades ytterligare parametrar i ytvattnet; temperatur, salthalt, totalt löst oorganiskt kol (CT), total alkalinitet (AT), pH och löst syrgas. Preliminära resultat visar att ytvattenhalterna av CO₂ och syrgas varierade kraftigt utmed rutten längs Nordvästpassagen, från södra Grönland till Berings sund. Det berodde framförallt på variation i salthalt och temperatur (olika fronter) och isförhållanden. Generellt var pCO₂ lägre i havet än i luften, framförallt i de istäckta områdena där de lägsta värdena av pCO₂ uppmättes i ytvattnet. Detta sammanföll med höga syrgashalter, vilket indikerar en intensiv biologisk produktion under isen. Ytterligare behandling av data och tolkningar av resultat pågår.

Se forskarrapport  Surface water biogeochemistry and air–sea CO₂ exchange in the Canadian-Arctic shelf seas, the Bering Sea and the Chukchi Sea