Soptunnor lastas på släde i väntan på transport bort från Antarktis. Foto: Karin Winarve

Ännu en kall, grå och blåsig morgon som framåt dagen och övergick i sol och vindstilla. Underbart. I detta väder har alltså gårdsarbetet fortlöpt. De stora bandvagnsslädarna fylls på med fler soptunnor. 40 fat får plats i ett lager och ofta staplar vi två lager. Emellanåt dras slädarna ut till kusten och skräpet lyfts ombord på något fartyg. Men nu är det flera år sedan sist och mängden skräp som ska härifrån blir större.

Fd. atmosfärsradarstationen är en blivande värmestuga för vår gasol. Foto: Karin Winarve

MARA-baracken är tömd på diverse, städad och har släpats ner till gårdsplanen och är snart redo att testas som värmestuga åt gasolen. Med syfte att återställa naturen i den mån det är möjligt så har vi också dragit upp jordankare, kablar, vajrar, spett och annat som finns kvarglömt runt installationen,  så nu är spåren av verksamheten är så gott som borta. Det som återstår är avtrycken efter bandvagnen och kringvälta stenar. Vi tänker att frostens rörelser i marken kommer att ta hand om detta arbete inom något år.

Hydrauliken till grävskopan, som kan kopplas ihop med kranen på nyaste bandvagnen, är lagad så nu kan vi gräva djupa hål, till exempel ner till loggerskåpet som finns på en översnöad finsk väderstation. Som så många gånger, så tog det nog längre tid att hitta reservdelarna och verktygen än att laga själva hydrauliken. Lampor lyser på instrumentpanelen i bandvagn 15. De indikerar att den inte varit på verkstad på ett tag. I bandvagnshandboken står ”if a fault occurs, repair it”. Den följs slaviskt. Fel uppstår och de lagas, kontinuerligt. Den nyaste bandvagnen kom hit 2006. Då lyftes den av det ryska fartyget Ivan Papanin i en 40-fotscontainer, rakt ner på havsisen i en vådlig lossningsmanöver. Sedan dess har den bara varit på Wasa Allmekaniska och de glömde väl att återställa lampan sist.

Turmat på avkylning. Foto: Karin Winarve

På den femlågiga gasspisen puttrar grytorna. Grytor är det mest praktiska turkonceptet. Går bra att värma på och lätt att hitta lämpligt tillbehör till.

Smörkycklingen blev god, och dess vegetariska variant på kikärtor likaså. Strutsskaven fick en touch av bland annat enbär och svart trumpetsvamp. Det får duga. Fläskläggarna är lagda i saltlake för att rimmas sisådär tre fyra dagar. Av lite annat fläsk blev det en thaigryta med röd curry, bråkat och finhackat citrongräs, limeblad och kokosmjölk. Annars är temat även denna dag kyckling.

Det är nämligen så att den sydafrikanska matleverantören verkar tycka det är praktiskt att skicka ett stort stycke av något, som i detta fall 7 kg ihop frusna kycklingfiléer. Så antingen är det fogsvans som gäller för att få biten i hanterbara delar eller så betar man av några kycklingrätter på en och samma gång. De ska ju ändå frysas ner direkt och hamna på turmenyn senare.

Nästa klump att ta tag i är av okänd fiskmodell. Av de grönsaker som gick att rädda från den förödande paketeringen i Kapstaden börjar nu sorter att ta slut. I dag gick sista purjolöken och stjälksellerin till Marias rosmarinsstinna långsamkokta kycklinggryta. En citron är kvar och inte många rödlökar. Det är alltså ransoneringstider på vissa grönsaker. Men för den skull har vi inte ont om mat.

Kummel i foliepaket. Foto: Karin Winarve

Middagen för kvällen blev en fisk kallad hake på engelska. Bi kom fram till att den var mest lik en gös, som lades i foliepaket på grillen. Någon som kan tänkas veta om den har ett svenskt namn? (Redaktören i hemma i Sverige meddelar att fisken heter kummel på svenska) Jag måste erkänna att vi saknar Google och Wikipedia ibland, även om man kan fundera över kvaliteten och sanningshalten i informationen. Att inte lättvindigt få tillgång till information manar fram gamla oanade kunskaper som legat i dvala sedan skoltiden, som fysikaliska formler och annat.

Vi har hört av fältgänget. Vi är bara 20 mil ifrån varandra men ändå världslångt ifrån. Antagligen kan det vara så att ni hemma i Sverige hört mer av dem än vi, så är det med kommunikation här nere. Inte alltid pålitlig. I kväll bröts samtalet över satellittelefon tre gånger och fördröjningen gjorde det svårkommunicerat.

Satelliterna verkar inte stå i vår linje. Gänget har i alla fall en bra lägerplats intill en morän vid foten av bergsväggen som utgör gränsen mot högplatån. Platån ligger på över 2000 meter så det är mer än 1000 meters höjdskillnad. Det har varit svårt att ta sig upp eftersom det är kallt, brant och snön är mjuk. Vädret är fint. Vi hoppas höra mer i morgon.

Godnatt från Wasa