Skoterfärd över isen. Foto: Håkan Grudd
I går tog vi oss upp på hög höjd med våra snöskotrar – upp på Högskavlen, 2 256 m ö.h. och 850 meter högre än platsen för vårt läger. Högskavlen är en glaciärtäckt högplatå kantad av små bergsryggar. Vägen upp (och ner) gick över böljande glaciärer och förbi blånande isfall. På toppen var det helt vindstilla och inte ett moln i sikte! Vi fick vi en fantastisk utsikt norrut mot Borgmassivet och mot väster såg vi ut över Schyttglaciären, den stora isström som fått namn efter Valter Schytt, glaciolog på den norsk-brittisk-svenska Antarktisexpeditionen 1949–1952 och grundare av Tarfala forskningsstation vid foten av Kebnekaisemassivet.
Fantastisk utsikt. Foto: Håkan Grudd
Vårt ärende på denna upphöjda position var att leta efter bevis för att inlandsisen någon gång varit tjockare och mäktigare och nått ända hit upp. Vi söker oss fram där klippor sticker upp ur snön och letar efter spår av isen – skavspår och isräfflor som indikerar att inlandsisen har slipat klipporna. Hittar vi sådana bevis, tar forskarna ett litet prov av klippan för att hemma i laboratoriet analysera dess kemiska egenskaper. Deras resultat ger sedan en tidpunkt för när isen lämnade platsen.
Provtagning av stenblock. Foto: Håkan Grudd
Klipporna högst upp har inga synliga spår av att isen någonsin nått så högt – här är allt rostbrunt och väldigt vittrat. Längre ner däremot hittar vi tydliga spår av isens närvaro. Här tar forskarna två prov. Proverna innehåller bland annat kvarts, som i sin tur innehåller små mängder radioaktiva isotoper. Dessa bildas i en kemisk reaktion när kosmisk strålning, det vill säga de små partiklar från rymden som ständigt bombarderar jorden, träffar atomerna inne i bergarten. Genom att mäta aktiviteten i dessa radioaktiva isotoper kan forskarna säga hur länge klippan exponerats för kosmisk strålning och alltså varit fri från is.
Klippor. Foto: Håkan Grudd
Hela vårt fältarbete går ut på att leta efter spår av en tjockare inlandsis. Där vi hittar dessa spår tar forskarna prover. Resultatet av våra ansträngningar blir sedan små pusselbitar i ett större arbete som går ut på att skapa en datoriserad modell över inlandsisen. I modellen kan man få isen att växa till eller sjunka ihop genom att till exempel ändra jordens klimat. Vårt bidrag blir att ge faktisk information till hur väl den här datormodellen stämmer med verkligheten.
Syftet med forskningsprojektet är alltså att förbättra kunskapen om vad som händer med Antarktis inlandsis när klimatet ändras. Den antarktiska inlandsisen täcker en hel kontinent. På flera ställen är den mer än tre kilometer tjock. Det räcker med att en liten del av denna gigantiska ismassa smälter för att havsnivån ska öka åtskilliga meter. När jordens klimat nu sakta blir varmare så är det därför viktigt att veta hur stora förändringarna i istäcket kan bli, och hur fort det kommer att gå.
Ytterst kan man alltså säga att vårt projekt bidrar till kunskap som är avgörande för mänsklighetens välstånd och fortlevnad. Det är en vacker och värmande tanke när man sitter på skotern och fryser om tårna.
Nunatak. Foto: Håkan Grudd