”Vad önskar du dig på din födelsedag?” frågar jag magisterstudenten Sarah, som fyller 23 år.
”Att min högra fot blir varm”, svarar hon.
Antarktis är världens högsta, kallaste, blåsigaste och torraste kontinent. Vi är här mitt i sommaren och vattnet i dricksflaskan fryser ganska så snabbt om man inte håller koll på det. Vi har konstant 4–5 lager kläder på oss och när vindarna friskar i ända från Sydpolen, räcker inte ens det. Det här är inte en plats som människan är anpassad till, konstaterar vi när vi vinglar mellan stenarna på nunatakerna, de öar av berggrund som sticker upp ur inlandsisen. Vi är för ostadiga i vinden, har vi någon liten bit hud exponerad, så förfryser vi den, fingrarna spricker i spetsarna, näsan bränns glödhet om vi inte smörjer den konstant och vatten finns inte att tillgå med mindre än att en släpar på en lagom mängd fotogen.
Ändå är Dronning Maud Land – tårtbiten av Antarktis där vi befinner oss – en helt fantastisk plats att vara på. Omgivningarna påminner lite om ett fruset hav med bergiga öar, 1 500 meter höga, som spretar mot himlen. Vi förflyttar oss långsamt mellan dessa berg med skoter och bor i relativ komfort i våra små ”arkar” – husvagnar i slädformat.
Men det är alltid vädret som bestämmer. Nu har vi haft strålande sol i fyra dagar i sträck och då får vi mycket gjort, men kommer vindarna och snödrevet, då tvingas vi ta skydd och vänta på bättre tider, för det är inga stormar som tas lättvindigt, de går inte att trotsa. Måste vi ändå gå ut, får vi ta med någon (alltid gå två, ta med en GPS, någon sorts kommunikation och lämna en turrapport, även om vi ska hundra meter bort).
Men när vädret är bra, som nu, då kan vi jobba på. Vi samlar stenprover och letar efter spår från inlandsisens framfart. Spår som kan ge oss en bild av hur isytan har varierat historiskt och ge oss möjlighet att förutspå variationer i framtiden i och med kommande klimatförändringar. Antarktis; världens kallaste, blåsigaste, torraste och mest spännande kontinent.