Nu färdas vi mot civilisationen. Det är ett litet samhälle, nästan som en liten by, som har färdats genom den Arktiska oceanen. 70 människor har sedan embarkering i Barrow varit våra kollegor, kompisar, vänner och familj. Vid ankomst och avmönstring för forskarna i Tromsö löses stora delar av detta samhälle upp. Tromsö är avslutningen av SWERUS-C3-expeditionen. Forskarna åker hem till sitt och sina. För isbrytaren Oden och dess besättning väntar ytterligare två veckor innan avmönstring i Landskrona.

Sedan strax efter avresa från Barrow ändrade vi tiden ombord till GMT -12 timmar. Eller 14 timmar efter svensk tid. Detta för att optimera dagsljuset i den del av Arktis vi har arbetat i.

I går gick vi med rättvisande kurs 270 grader, rakt väst. Vi gick mot längdgraderna. Vi passade då på att ställa fram klockan. När man flyger mellan Europa till USA kan man nästan flyga med tiden. Man kan lämna Arlanda vid 13:00 tiden och vara framme vid ca 13-tiden amerikansk lokal tid. Då har man flugit över jorden ungefär i samma takt som tiden under oss ändras. Men när man är högt uppe i Arktis är avståndet mellan longituderna inte stort. Åker man fartyg så åker man inte riktigt lika snabbt över longituderna som längre söderut med flyg, men man drar rätt mycket ut på tiden när man åker mot longituderna. Från ost mot väst.

Natten blev lång, riktigt lång. Om några veckor kommer det mörkret som vi kände av som ett resultat av vår förflyttning vara det mörker som kommer att svepa in Arktiska oceanen i ett ständigt varande mörker för månader. Ett litet grönt glimt i det solen försvinner i horisonten för i år. Kvar är ett mörker av kyla, snö, is, vind, norrsken och tidvis total tystnad. Då har människan lämnat för denna säsong, och lämnat polarhavet till sig själv. Kanske kommer någon rysk atomisbrytare att åka norrut mot Nordpolen, men annars är där tyst. Med ett undantag.

På den norska isdriftstationen Fram 2014/15, på 87°26’N, 171°36’E, befinner sig två norrmän, en svävare (Sabvabaa), proviant och förnödenheter. De skall driva fram emot iskanten, vilken de beräknar nå kring försommaren 2015. Dessa män går, om allt går väl, en mörk tid i mötes.

Under resan har vi inte sett mycket is. Förhållandena i de vatten vi har åkt i har varit lindriga ur ett arktiskt perspektiv. För forskningen har detta varit bra. Lindriga isförhållanden gör det lätt att ta sig fram. Odens totala maskinkapacitet har inte behövts användas. Således har expeditionen genomförts med lite ”isbrytar eco-driving”. Mestadels endast 2 av 4 huvudmaskiner har varit i gång.

Under måndagen ändras kursen till sydlig. Vi passerar öst om Frans Josefs land. Vattentemperaturen är hela tiden vid fryspunkten eller strax där över. När vi lämnade Lomonsovryggen bildades is hela tiden. Under en tredagarsperiod växte isen på sina ställen till tallriksis med tjocklek 10-20 cm. Arktis Oceanen fryser till.

Snart sveper även den arktika luften in över Sverige och våra subarktiska vatten kommer att kylas av. För Oden väntar kanske en ”riktig” vinter med rejäl kyla och kraftig istillväxt i Bottniska viken. Så vid hemkomst till Sverige ställs Oden om från isbrytningsforskningsfartyg till assistans isbrytare för handelssjöfarten i Bottniska viken. Forskningscontainrar, vinschar och A-ramen på akterdäck plockas bort. Akterdäcken blir rent så att bogservajern kan löpa fritt vid bogsering av fartyg som fastnar i isen.

Där i söder närmar sig Tromsö. Flygresa hemåt. På måndag börjar man på vanliga arbetet på SMHI igen. Och jag vet vilket känsla som kommer att sitta kvar. Längtan tillbaks. Längtan efter det isklädda hav, efter kylan och tystaden. Jag har varit där flera gånger tidigare. Vet hur känslan är. Hur längtan gnager. Längtan till en miljö som för människan är något ogästvänlig. När man har blivit biten av ”Arktis och isbacillen”, då är längtan tillbaks till kryosfären något som alltid finns där.

För långt där i norr finns det något som jag inte kan sätta ord på, men som alltid kommer att locka mig tillbaks.

Chief Scientist Martin Jakobsson och Amund hämtar in isprover och placerar en Metocean-boj på 85°05’N, 152°37’E. Foto: Mikael Molin

In i dimman! Förrädiskt vackert? Foto: Amund E. B. Lindberg

I det vi lämnar det mesta av isen på 81°51’N, 97°05’E passeras ett litet isberg, medelhöjd över havet ca 15m. Foto: Amund E. B. Lindberg

I vindar kring 13-14 m/s och -5 °C i luften fryser havet. Vi åkte i dyningar på uppe mot 3 meter och vindvågor på nära två. Med ett började havet frysa. Vindvågorna försvann nästan med en gång. Dyningarna var kvar timmar efteråt. Foto: Amund E. B. Lindberg