-4 ºC och 15 m/s. Havsvattnet är så kallt att det börjar frysa även om det går vågor på vattnet. Foto: Amund E.B. Lindberg

82°36’N, 142°14’E

Vi har färdats mer än 4 000 nautiska mil i områden som bara för 100 år sedan var en dröm att färdas i. Drömmen om en kortare handelsväg till Asien, och drömmen om vad som fanns där norr om den ryska tundran. Att resan började för SWERUS-C3 etapp 2 för nästan en månad sedan i Barrow, Alaska är svårt att förstå. Dagarna fylls av arbete. Dagarna blir tid och tiden flyter lätt ihop. De två rutiner som gör att det går att avgöra vart i veckan man är traditionsenlig: ärtsoppa och pannkakor till torsdagsmiddag och lördagsstädning av hytt och allmänna utrymmen.

Fjärran är den svenska sommaren med jordgubbar, krusbär, sol och varma bad. Den arktiska vintern ringde en vecka efter avgång från Barrow och meddelade sin ankomst. Snö och kyla varje dag. Så här års blir det inte särskilt kallt, men det blåser. Så även om temperaturerna har varit måttliga med -5 °C som lägst, så har kylfaktorn varit ned mot 25–28 °C. Min läromästare inom arktisk meteorlogi är flygvapen- och Odenmeteorologen Bertil Larsson. Det sista som han tipsade om var de ”hattande” lågtrycken som genererades i norra Sibirien. Redan innan avfärd från Sverige kollade jag lite snabbt på vädret och kunde konstatera att det var ett lågtryck som bildats norr i Sibirien och som lämnade mot Arktiska oceanen ungefär vid de Nysibiriska öarna. När vi började avfärden från Barrow förflyttades lågtrycket sakta i riktning mot havet utanför Alaska.

Och det var inte det sista lågtrycket som skulle visa sig bildas i området. Det senaste (nr 4 kanske) kände vi som mest av i går. Vindar på 12–14 m/s, dyningar på över 3 meter. Oden gungar lite ”lätt” i det stora isfria området kring 81ºN, 140ºE som vi befann oss i. Oden är en isbrytare, inte en vågbrytare och det märks när vågorna kommer upp i en viss storlek.

Hemma i moder Svea har man hört meteorologer kalla lågtryck för ettriga. Här ombord, så blir lågtrycken från de Nysibiriska öarna, populärt kallat BLT, Bertil Låg Tryck, efter min mentor, lågtryck som vägrar flytta sig och som ploppar ut i Arktiska oceanen ungefär vid samma ställe.

Att ha med sig meteorologer ombord på Arktisexpeditioner har varit viktigt sedan polarforskningen och polaräventyren tog vid. När Roald Amundsen reste genom Nordostpassagen med Maud-expeditionen, 1922–1925, tog han med sig den svenske meteorologen Finn Malmgren. Sedan tjänstgjorde densamme under färden med luftskeppet Norge (en gemensam norsk, amerikansk och italiensk expedition) över Nordpolen 1926. Två år senare när Umberto Nobile skulle göra en egen italiensk expedition över Nordpolen med luftskeppet Italia, förliste skeppet. Bland de överlevande fanns Nobile, men Malmgren klarade sig inte. Amundsen deltog i sökandet i Arktiska oceanen med sitt flygplan, Latham, och han omkom under sökandet efter Italia.

Ombord på Oden har traditionen varit långvarig och sedan första expeditionen till Nordpolen 1991 har det varit operativa meteorologer ombord. Varför? I ett område som är lika stort som ett och ett halvt Europa, finns det i princip inga meteorologiska observationsstationer. Vädermodellerna för detta område har i grund som indata endast observationer från de landstationer som ligger i norra Ryssland/Sibirien, Svalbard, Grönland, Kanada och Alaska. Sedan är det inga mer. Eller om man har tur, enstaka fartyg som lämnar in vädertelegram, SYNOP, och flygplan som som flyger över Nordpolen är det enda som kompletterar detta. Flygplansobservationerna är dock på mycket hög höjd, medan fartygsobservationer normalt är lägre än 35–40 meter.

Således när vi, nästan 100 år efter Maud-expeditionen, skall genomföra effektiva forskningsexpeditioner, så finns det en tjänstgörande meteorolog ombord. Dels för att kunna ta hand om datainsamling av bl.a. lufttryck, temperatur, nederbörd, molnhöjd, sikt och vind. Dessa data skickas in till SMHI, som sedan distribuerar det till det internationella meteorologiska observationsutbytet. Sedan ligger Odens observationer som grund för de prognosmodeller vi får tillbaks till fartyget från det europeiska vädercentret, ECMWF. Meteorologens arbete blir sedan att anpassa detta enklare prognosunderlag till en meningsfull prognos. Prognosen ligger till grund för att planlägga och optimera forskningsarbetet dag för dag, som en allmän prognos för samtliga forskare, samt för fartygets framfart. De gånger som Oden har helikopter ombord gör man även flygprognoser. Prognosen innehåller vind, temperatur, moln, köldfaktor, dyningar och förekomst av dimma eller inte. Och dimma är det något det finns gott om i Arktiska oceanen under sommaren. Ca 80 % av tiden är dimma förekommande.

I många vackra naturfilmer man ser från Arktis med isbjörnar, sälar, valar är det ofta sol. En sol som vi under forskningsresorna endast kortvarigt får avnjuta. Verklighetens Arktis är under sommaren en dimmans värld.

Efter flera dagar i dimma och lågt molntäcke, dyker äntligen solen fram. Foto: Amund E.B. Lindberg